Igår plockade lärarna in oss en och en på kontoret och tryckte ner oss i heta stolen (bokstavligen - det var jättevarmt därinne!). Det var dags för det första utvecklingssamtalet! Sex veckor innan diplomeringen och utbildningens slut... Ibland stämmer inte uttrycket "bättre sent än aldrig". Det var alltför många som fick tuff kritik och helt okända brister kastade i ansiktet. En tjej i klassen fick reda på att hennes häst inte dög till hoppningen, nu när utbildningen nästan är över. Hästen främjade inte hennes sits, och hon kunde inte utvecklas på den. Hmm. Jag blir bitter bara jag tänker på det. Det är inte direkt lätt att skaffa en ny häst på ett par veckor, det vet jag om någon väldigt väl. För mig var dock samtalet positivt! Jag var godkänd i både dressyr och hoppning, vilket jag verkligen inte trott. Min ridförmåga just nu kan närmast jämföras med en överfull korg med äpplen: Så länge den bärs i balans kan det gunga en del, och äpplena ligger ändå där och ser gröna, blanka och fina ut. Men snubblar bäraren rullar äpplena åt alla håll och kanter. De blir bruna och gula efteråt också... Men, hör och häpna, så var ändå lärarna nöjda med mig! Det var riktigt skönt att höra. Dock bestämde jag mig för att inte göra diplomeringen i år. Jag skulle bara drabbas av svår prestationsångest, och sedan skulle hjärnan och minneslagringscentralen tacka för sig, fälla ner parasollerna och slå igen portarna för säsongen. Så fungerar jag under för stor press. Det är bättre att göra provet nästa år, när jag förhoppningsvis är mer fit for fight.

Dock verkar det som att instruktörsmanteln klär mig som handsken på handen (är den månde grön? *propagerar för att en god vits aldrig blir förbrukad*). Sussie (min mentor och lärare) säger att min utveckling inom området är jättestor, och Malin (min kombo) antydde i ett svagt ögonblick att jag är en av de starkaste i klassen på att hålla lektion. Idag höll jag min första teorilektion i sal. Temat var "vägar och former för ridning på ridbana". Inte speciellt stort, tänkte jag. Men jag hade tänkt förbereda mig ordentligt ändå. Hade tänkt. Givetvis. Men igårkväll kom Lina, en kompis, på besök, och i min iver att lära henne tala rent Sturkömål förträngde jag helt dagens prövning, innan jag sent nog trillade i säng. I morse fanns det ingen tid för förberedelser, och inte heller under lunchen (Gith och jag ansvarade för lunchfodringen). Därefter skulle jag till sjukgymnasten, och det hela resulterade i att jag satt i tio minuter i väntrummet på vårdcentralen och skummade igenom sidorna rörande ämnet i boken, och därefter hastade ner ett par stödord. Sedan åkte jag direkt tillbaka till skolan, där Linn, som var före mig, precis höll på att få sin kritik efter genomfört föredrag. Jag fick reda på att båda dagens föreläsare (Linn och Ida) hade klarat av sina ämnen på mindre än tio minuter var framför klassen, medan målet var mellan femton till tjugo minuter. Shait, tänkte jag. Mitt ämne var ju så kort, och jag så dåligt förberedd, att jag helt säkert inte skulle kunna bli mer långrandig. Och jag tycker ju inte direkt om att stå framför klassen heller. Mycket mer hann jag inte tänka innan jag kastades upp. Och tydligen gjorde jag det bra. Riktigt bra. Sjukt egentligen. Jag pratade i tjugofyra minuter. JAG drog över tiden. Herrejisses. Och, för att citera Sussie: "Du är så otroligt kunnig och påläst, det märks verkligen att du har läst och förstått det här. Du använder fackuttrycken från boken, men plockar in dem i ditt eget språk, vilket vittnar om stor förståelse och kunskap. Det blir som att höra något nytt, och är intressant att lyssna på. Allt du säger är relevant, och väl genomtänkt." Så, här sitter jag nu, och undrar; vem blev mest blålurad? De eller jag?