Eller i varje fall en ljuvlig Athena. Under dressyrtäningen igårkväll var hon helt fantastisk! Mjuk som smör, och helt stadig i formen. Huvudövningen gick ut på att vi skulle rida skänkelvikningar på hörnlinjen. Vi började med att flytta undan för höger skänkel. Meningen var att vi skulle släppa ut ytterbogen så att hästarna blev rejält böjda i kroppen och därmed mer lösgjorda de första gångerna, varefter vi rätade ut dem alltmer och slutligen red korrekta skänkelvikningar. Det gick som en dans, och jag kände mig nöjd oavsett hur det sedan skulle gå i vänster varv, som är Athenas svåra. Men konstigt nog gick det lika bra även i det varvet. Tro mig när jag säger att jag var förbryllad. Resten av passet gick också strålande, och Malin fullkomligen öste beröm över oss. Det var bara händerna som inte var tiptop. Vattenglaset mellan händerna måste bytas ut mot en fotboll för att någon som helst stabilitet ska kunna garanteras. Suck. Men jag jobbar på. När vi sedan red hemåt genom snön funderade jag återigen över skänkelvikningarna, och då kom jag på att jag tänkt fel. Athenas svåra varv är ju inte alls vänster, utan höger. Alltså började vi i det svårare, och det gick jättebra fastän jag inte tänkte på det. Med andra ord kanske mitt vanliga kompenserande för hennes svagheter i själva verket saboterar mer än hjälper? Och är det inte alltid så med hästar? Grattis i en plastpåse liksom. Att jag ständigt behöver jag påminnas om en sådan självklarhet... Det man tror är lätt blir lätt, och det man tror är svårt görs svårt. Det är bara att välja: den positiva spiralen, eller den negativa? Jag önskar bara att det hade varit lättare att följa den regeln, att tänka positivt. Men övning ger färdighet (som sagt, det gäller att se allt från den ljusa sidan)!

Inläggets rubrik syftar även till min svenskkurs nuvarande tema, som är läsförståelse och skrivning. Irreguljär stavning som hänger kvar från forntiden ställer till med problem för både läsare och skrivare. Fast jag måste säga att juvliga jur ser alldeles galet ut. Det är knepigt det där. En del av mig håller med om att det svenska språket skulle förbättras om stavningen övergick till att vara mer ljudenlig. Finskan är till exempel ett väldigt alfabetiskt språk, vilket innebär att om bara kunskap om grafem (bokstäver) och fonem (bokstävernas ljud) finns, kan man i princip stava rätt genom att skriva orden "som de låter". Finländarna visar för övrigt goda resultat på internationella lästest. Men! Det går inte att komma ifrån att jag får rysningar varje gång jag ser ordet "dom" istället för "de" eller "dem", varje gång jag läser en intervju återgiven i talpråk, och varje gång jag tänker på att att tidigare inkorrekt stavning nu är legitim på grund av språkets ständiga föränderlighet. Regeln säger nämligen att språkets ramar följer användarnas bruk. Så snart kommer väl "Kyckling lever med äpplemos" att vara fullt acceptabel svenska. Jag bävar. Och ändå... Varför hålla på traditioner för sakens skull, när en förändring mot ett mer alfabetiskt språk skulle underlätta för många i vårt alltmer skriftspråkliga samhälle?