Snart börjar skolan igen, vilket känns jättekul efter sommarens stiltje. Ännu bättre känns det eftersom det mesta faktisk är fixat nu:

Häst: Lambourghini, svensk vamblodig ridhäst, sto, född 1999, e. Landlord - Maximus. Kommer från Göteborg och har hoppat banor på 120 cm, med kapacitet för mer (!). Godkänd för skolan i dressyren (L:A). Kommer till mig den 29:e augusti i Linköping. Det ska bli så otroligt kul att få ha henne, hon är jättefin!

Varje sommar arrangerar Gith och jag en träningstävling på ön där vi bor (Sturkö), som vi kallar Sannen Cup. Första året var 2006, men då stod endast hoppning på schemat, så då fanns det ingen Cup. Året därpå blev det dock tre tävlingar, hoppning, dressyr och gymkhana, och 2008 var första året som westernridning fanns med, och första året som Duverumhöjdens Hov och Tass gick in och sponsrade oss med fina priser. Fortfarande var det tre tävlingsdagar, och ett hejdundrandes slit. I år kom vi dock fram till den strålande idén att begränsa oss till två tävlingsdagar, med resultatet att tävlingen i de klassiska ridgrenarna hoppning och dressyr ägde rum lördagen den 25:e juli, och westerngrenarna trail, horsemanship och halter söndagen den 2:a augusti. Den 25:e juli fick jag agera domare, och det blev en mycket lyckad dag med inte mindre än fjorton starter, vilket var rekord för våra tävlingar. Det kom mycket folk utifrån, trots att vi på grund av tidsbrist nästan inte hade marknadsfört oss över huvud taget. Dock tappade vi Sturköfolket. Jag har en känsla av att det blir mer prestationskrav på hemmaplan, där folk som vet vem man är kommer och ser på. Programmet som reds i dressyren var L:C 2003, och verkade vara en lagom nivå för alla sju startande. Hoppbanan byggde snarare på "svåra" vägar än höjder, vilket gallrade fram en rättvis vinnare bland de ojämna ekipagen, där vikten lades på noggrannhet och kommunikation istället för hopptalang och erfarenhet. Precis som vi ville ha det!

Nu i söndags var det western som gällde, och då ställde Lizette Lindqvist, vår superduktiga equiterapeutkompis upp som bedömare. Jag kunde alltså delta i tävlingen jag också, och det gjorde jag på Pontus, en ståtlig fjordherre som jag rider några dagar i veckan nu när jag är hemma. Vi var det enda ekipaget med klassisk utrustning. Inte trodde vi att så många westernryttare skulle hitta ut till vår lilla tävling! Sexton starter blev det för dagen, ännu ett rekord! Ponte och jag slutade på en andraplats i trailen, en prestation som jag är riktigt nöjd med. Dessutom korades årets Cupvinnare denna dag, en titel som i slutändan fick delas mellan två ekipage: Gith och hennes Prins, och Jennice Sjöholm och Casey. De bjöd under tävlingsdagarna på riktigt trevlig ridning, och är väl förtjänta av Cuprosetten, som i år är grön med silverband.

Vi har fått massor av beröm, tips för förbättring och mängder av nya vänner, och vi är djupt tacksamma för all hjälp, all uppskattning och allt stöd vi fått från familj, vänner (särskilt Linnéa, Denise och Amanda), Marie-Louise på Duverumshöjden, Lizette med medhjälpare, Kjell som äger gården, alla tävlingsdeltagare, samt all publik som kom och tittade. Tänk att det finns ett sådant intresse för våra träningstävlingar; tävlingarna där det viktigaste är att alla har roligt tillsammans och får mersmak för träning, tävling och utveckling. Kärleken till hästen står i centrum, och det som bedöms och premieras är kommunikation och samarbete inom ekipaget. Dessa visioner är  vad vi strävar efter och, enligt alla hörda röster, lyckas uppfylla! Det känns underbart!

Vem är då jag som skriver? Vi klämmer in en kort presentation, tycker jag allt...

Karin var namnet, och jag tjugo år gammal, bosatt i både Karlskrona (under sommaren, plus att mina tillhörigheter bor där annars också) och i Linköping, där jag i höst inleder mitt andra och avslutande år på Vretas Ridinstruktörsutbildning; KY Hästhållning - Instruktörskap. Jag har alltid velat jobba med hästar, men det var först för några år sedan som jag kom fram till att jag visst skulle gilla att stå i mitten av manegen (och frysa häcken av mig vintertid) och se på när andra rider år ut och år in. Det trodde jag inte tidigare, och dessutom trodde jag att jag ogillade barn. Tur att man lär känna sig själv med tiden, och att man kan bli glatt överraskad även i den relationen. Efter den upptäckten (våren -05) började jag se mig om efter möligheter att utbilda mig till ridlärare. Och sådana möjligheter fanns, men då i mina ögon framförallt på Hippologen (Flyinge-Strömsholm). Efter gymnasiet fortsatte jag alltså följa min plan, och här kommer Gith, min bästa kompis och tvillingsjäl, in i bilden. Hon och jag åkte på praktik i Järvsö, åttio mil norrut, ett år, och jobbade på en westernranch tillsammans. Ett nytt kapitel i våra liv tog sin början när westernridningens så brutalt sådda frö började spira till ett brinnande intresse, och vi vidgade därmed vårt ridmässiga kunnande enormt. Detta var dock ingen fördel när vi sedan direkt kom in på Ridinstruktörsutbidningen, där ett sådant "förslappat ridsätt" är rent förkastligt. Ack ack.  Men jag står fast vid att det går att kombinera de olika ridsätten, och att de i grunden skiljer sig lika mycket från varandra som de båda öronen på en elefant; det finns bara en tjock skalle i vägen. Men nog om min syn på begränsningar! Ridinstruktörsutbildningen på Vreta är en superutbildning, som jag varmt kan rekommendera till andra. Anläggningen, hästarna och instruktörerna är toppen!

För tillfället har jag ingen egen häst, men jag var och provred en idag som jag ska ta på foder, ett jättetrevligt sto vid namn Lambourghini, kallas Lambi, född -99 efter Landlord - Maximus. Jag hoppas och tror att hon blir perfekt för utbildningen, och är så glad att jag hittade henne! Den sista helgen i augusti kommer hon till mig i Linköping. :)

Just nu rider jag en fjording i kubik vid namn Pontus, och han och jag ska tävla western tillsammans imorgon. I klassisk utrustning. Han är lite tung och långsam, men jag tror nog att det kan gå bra för oss ändå. Han tänker alltid innan han agerar, vilket är super i westerngrenen trail, där man bland annat ska manövrera sig framlänges och baklänges genom trånga passager, och öppna grindar o.s.v. Det blir spännande! Men det blir också tidig morgon, så därför får jag nog lov att kalla det här en dag och krypa till sängs. God natt!