Vi var ute och styrketränade hästarna (Julle och Lambi) genom att cantra på en äng täckt av djup snö. Ängen i fråga består till stor del av en väldigt brant backe, som förenar nyttan av muskelträning för hästarnas del, med nöjet av pulkåkning för människornas. Givetvis i olika delar av backen, och sällan samtidigt. Efter en vända upp- och nerför backen vände vi hästarna om för en repris, och beslöt korkat nog oss för att racea lite. Lambi visste vad det var frågan om, och kunde inte hålla inne med sin glädje, trots den ansträngande lutningen, utan fyrade av ett uppsluppet glädjesprång. Tidigare under dagen råkade jag ut för ett dilemma: Skor med bra grepp i stigbyglarna men som var kalla, eller varma skor som halkade i stigbyglarna? Sexton grader celsius på minussidan fattade i stort sett beslutet åt mig, vilket resulterade i att när det oväntade glädjeskuttet kom mitt i backen, låg större delen av min förmåga att avlasta Lambis rygg i ett rejält knäslut. Vilket inte är att rekommendera när hästen bockar, då vikten hastigt förflyttas framåt. Jag landade på knä på det av pulkaåkare omsorgsfullt tillplattade (och därför stenhårda) underlaget, och kände direkt att lårbenet gick av. Min första tanke var att jag nu inte skulle kunna gå ut på kvällen som vi planerat så länge, och ha mina nya, knallrosa byxor. Min nästa tanke var att jag nog väldigt gärna skulle vilja bli slagen med en stekpanna i skallen, vad som helst för att slippa känna smärtan. Min tredje tanke var hur hemskt det kändes mot Lambi, att jag skulle bli tvungen att lämna henne nu när vi äntligen hittat varandra, och att hon inte skulle förstå varför jag inte var hos henne. Men så tittade jag upp, och såg att hon hade kommit tillbaka till mig, och visst förstod hon att någonting var fel. Väldigt fel. Hennes uttryck kommer jag inte att glömma på länge, jag ser fortfarande hennes skuldmedvetna ögon framför mig. Och det värsta var att hon bara bockat för att hon hade så roligt. Det kändes som att hon blev straffad bara för att hon visade livsglädje. Men så ska jag inte tänka. Gith har tagit väl hand om henne i min frånvaro, och tydligen har hon skött sig mycket bättre nu mot vad hon gjorde när jag "övergav" henne för min veckas julledighet. Så nog förstår hon allt att jag inte är borta från henne med flit. 

Nu sitter jag alltså här, två veckor och en dag senare, hemma i Karlskrona med min märgspik i benet. Jag tränar och tränar, och väntar bara på att livet ska börja igen. Det kommer att bli tufft, men jag ger mig inte. Det jag har påbörjat ska jag också avsluta, och under tiden ska jag lära mig så mycket jag bara kan. Det finns en mening med det här, och jag inbillar mig inte annat än att jag kommer att få reda på den fulla betydelsen i sinom tid. Fram tills dess har jag mina aningar. Det som inte dödar, det härdar, och stagnation i tillvaron är första steget till avstanning i utvecklingen. Man måste hela tiden kämpa för att komma framåt. Även om vägen ibland tycks leda rakt igenom världens största björnbärssnår, gäller det att ta tillvara på de söta bären istället för att vara rädd för de vassa taggarna. 

Med filosofiska hälsningar, och många lyckönskningar,
Karin

Vår lilla flock; Prinsen, Joule och Lambi.

Tänk vilka visioner jag hade för den här bloggen. Den skulle bli min dagbok och träningskalender. Den skulle innehålla allt viktigt som sker i mitt och Lambis gemensamma liv. Varför har jag då inte skrivit något sedan i somras? Jaa, säg det... Man ska inte kalla sig själv idiot, men ibland är det förtjänat. Jag är härmed mig själv (och eventuella läsare) skyldig en sammanfattning av den gångna hösten och vintern:

Lambi
Denna vackra lilla fröken har blivit mitt hjärtas ljus. Jag smälter vid blotta anblicken av henne. Hon är helt och hållet underbar. Dock inte sagt att hon är fullkomlig. Efter en del misshälligheter i början, som ett överslag med Gith ner i Göta Kanals kalla vatten i kolmörkret, en avbockning under en hoppträning som resulterade i en stukad fot för min del, och diverse gnabb om arbetsmoral fann vi varandra mer och mer, och när jullovet kom kändes det att hon började respektera mig och lita på mig. När vi sedan fick en vecka helt för oss själva vid jul, och jag tillbringade åtta timmar om dagen i stallet tillsammans med henne började hon tycka om mig. Men redan innan allt detta gav hon mig massor. Bättre häst att lära sig hoppa med finns inte. Hon är så lagom. Hoppar alltid, alla hinder, ur alla positioner, men kräver ändå mycket inverkan för att få en bra galopp och fina språng. Och hon tycker att det är så roligt! Inom dressyren kan hon allt av värde, men man behöver jobba för att få stadig framåtbjudning och inramning. När man gör allt rätt bjuder hon på sig själv och showar gärna, och hennes trav är hur fin som helst. Hon har lärt mig jättemycket under hösten, och tillsammans har vi blivit starkare och stadigare för varje vecka. Höjdpunkterna för oss båda har varit träningstillfällena på Vreta för Malin Hansson (dressyr) och Therese Thor (hoppning), som har ägt rum en gång i veckan, varannan vecka hopp och varannan dressyr.

I hagen är Lambi bästis med Giths båda hästar Prinsen och Joule. Hon äter med Prinsen och flirtar med Joule, och det är riktigt svårt att veta vem som bestämmer. Lambi verkar stå lite ovanför systemet, medan de båda grabbarna med jämna intervaller tävlar om hennes gunst, men däremellan är alla tre jättebra kompisar.

Uteritterna, som den prydliga fröken i början tyckte var rent slöseri med tid, börjar nu bli mer och mer omtyckta. Efter den korta julledigheten red jag ut tillsammans med en stallkompis och hennes arabsto, och i galoppen genom den djupa snön frustade Lambi oavbrutet som det värsta lokomotiv. Ända sedan dess har hon nästan varit överambitiös under uteritterna, fullkomligen dansar fram, och har heller ingenting emot att gå först i ledet. Hennes nya positiva inställning kom som chokladen på marängtårtan, och det känns toppen!

Praktiken på Ånestad (Magnus Andersson Ridskola AB)
En väldigt givande tid! Att sätta sig in i ett stort ridskolesystem med 36 hästar och 600 uppsittningar per vecka, och att hålla lektioner med fjorton elever samtidigt i ett 20x60-ridhus  var väldigt lärorikt. Det känns numera ganska enkelt att hålla lektion för tio elever. Sju duktiga instruktörer att följa och lära sig av, och mycket elevkontakt. Väldigt fina och välutbildade hästar, och även en del ridning på Magnus fina hopphästar. Dessutom fick vi ta dit Lambi och Joule och vara med på torsdagarnas hoppträningar för Magnus. Ett erbjudande som såklart inte gick att motstå!

Med andra ord...
...en riktigt bra och lärorik höst! Kunde inte ha blivit bättre ur kunskapssynvinkel (dock kanske ur sömnens dito...). Boendet fungerar väldigt bra, och vi äter numera mer omväxlande och nyttig mat än tidigare, och har oftare möjlighet att äta hemma, dvs mat som inte blir microvärmd. Mycket sallad, frukt och grönsaker är ett genomgående tema. Vi har även haft större möjlighet att ta oss in till Linköping för miljöombyte och shopping, vilket har satt guldkant på och gett lyxkänsla åt vardagen. Och hur jag ska kunna bo utan Gith någon gång, det vet jag bara inte!

Vackra Lambi