Vi var ute och styrketränade hästarna (Julle och Lambi) genom att cantra på en äng täckt av djup snö. Ängen i fråga består till stor del av en väldigt brant backe, som förenar nyttan av muskelträning för hästarnas del, med nöjet av pulkåkning för människornas. Givetvis i olika delar av backen, och sällan samtidigt. Efter en vända upp- och nerför backen vände vi hästarna om för en repris, och beslöt korkat nog oss för att racea lite. Lambi visste vad det var frågan om, och kunde inte hålla inne med sin glädje, trots den ansträngande lutningen, utan fyrade av ett uppsluppet glädjesprång. Tidigare under dagen råkade jag ut för ett dilemma: Skor med bra grepp i stigbyglarna men som var kalla, eller varma skor som halkade i stigbyglarna? Sexton grader celsius på minussidan fattade i stort sett beslutet åt mig, vilket resulterade i att när det oväntade glädjeskuttet kom mitt i backen, låg större delen av min förmåga att avlasta Lambis rygg i ett rejält knäslut. Vilket inte är att rekommendera när hästen bockar, då vikten hastigt förflyttas framåt. Jag landade på knä på det av pulkaåkare omsorgsfullt tillplattade (och därför stenhårda) underlaget, och kände direkt att lårbenet gick av. Min första tanke var att jag nu inte skulle kunna gå ut på kvällen som vi planerat så länge, och ha mina nya, knallrosa byxor. Min nästa tanke var att jag nog väldigt gärna skulle vilja bli slagen med en stekpanna i skallen, vad som helst för att slippa känna smärtan. Min tredje tanke var hur hemskt det kändes mot Lambi, att jag skulle bli tvungen att lämna henne nu när vi äntligen hittat varandra, och att hon inte skulle förstå varför jag inte var hos henne. Men så tittade jag upp, och såg att hon hade kommit tillbaka till mig, och visst förstod hon att någonting var fel. Väldigt fel. Hennes uttryck kommer jag inte att glömma på länge, jag ser fortfarande hennes skuldmedvetna ögon framför mig. Och det värsta var att hon bara bockat för att hon hade så roligt. Det kändes som att hon blev straffad bara för att hon visade livsglädje. Men så ska jag inte tänka. Gith har tagit väl hand om henne i min frånvaro, och tydligen har hon skött sig mycket bättre nu mot vad hon gjorde när jag "övergav" henne för min veckas julledighet. Så nog förstår hon allt att jag inte är borta från henne med flit. 

Nu sitter jag alltså här, två veckor och en dag senare, hemma i Karlskrona med min märgspik i benet. Jag tränar och tränar, och väntar bara på att livet ska börja igen. Det kommer att bli tufft, men jag ger mig inte. Det jag har påbörjat ska jag också avsluta, och under tiden ska jag lära mig så mycket jag bara kan. Det finns en mening med det här, och jag inbillar mig inte annat än att jag kommer att få reda på den fulla betydelsen i sinom tid. Fram tills dess har jag mina aningar. Det som inte dödar, det härdar, och stagnation i tillvaron är första steget till avstanning i utvecklingen. Man måste hela tiden kämpa för att komma framåt. Även om vägen ibland tycks leda rakt igenom världens största björnbärssnår, gäller det att ta tillvara på de söta bären istället för att vara rädd för de vassa taggarna. 

Med filosofiska hälsningar, och många lyckönskningar,
Karin

Vår lilla flock; Prinsen, Joule och Lambi.