Halvvägs in i december, ganska exakt ett halvår efter mitt senaste inlägg, sätter jag mig alltså ner framför skärmen och skriver igen. Jag tänker inte be om ursäkt för dröjsmålet, eftersom ursäkter tenderar att förlora sin trovärdighet efter upprepade gånger av ovarsamt användande. Både skärmen och jag befinner oss i Linköping, där jag har studerat till grundskolelärare sedan augusti. Anledningen till att jag skriver "grundskolelärare" trots att utbildningen nu är tydligt inriktad på antingen F-3, 4-6 eller ämneslärare för de högre åren är att jag än så länge inte är riktigt säker på vilken åldersgrupp jag ska välja. Jag sökte först F-3, men bestämde mig efter praktiken att söka 4-6 också, bara för att behålla dörren öppen. Båda ålderskategorierna är underbara på sitt sätt, och det kommer att bli bra vilket som, men jag tror faktiskt att jag kommer att välja mellanstadiet. I så fall börjar jag på det nya programmet i slutet av januari. Det känns märkligt att jag redan har avverkat ett halvår av den fyraåriga utbildningen, medan det snarare känns som några veckor. Studierna har hittills gått över förväntan, trots att de bestått av ca åttio procent självstudier. Självstudier har aldrig varit min starka sida, och ingen är mer överraskad än jag att det har fungerat så bra. Det bästa med att studera på universitetet är att schemat är som gjort för att ha häst. Max en föreläsning eller ett seminarie om dagen lämnar möjlighet att rida i dagsljus varje dag, och sedan kan jag läsa på kvällen när jag kommer hem. Mycket bättre kan det knappast bli! Dessutom har jag fått ett extrajobb för att täcka de extrautgifter som ingår i Athenapaketet, och som annars är svåra att kombinera med en studentinkomst. Ungefär två dagar i veckan jobbar jag på Mekkabaren, cafeterian på sjukhuset. Det fungerar ypperligt, och det är roligt med omväxling. Bor gör jag i en urmysig etta i Ljungsbro, med nära till allt väsentligt inklusive Cloetta och stallet (men inte nödvändigtvis i den prioriteringsordningen). Lägenheten är inredd i ungefär lika delar grönt och lila, och jag kunde inte trivas bättre. Varje dag när jag kommer hem vill jag springa sista biten, bara för att få komma innanför dörren, och för det mesta stannar det inte vid att vilja. I och för sig kan det faktum att jag numera kan springa smärtfritt spela in. I augusti fick jag äntligen märgspiken utopererad, och det är fantastiskt skönt att inte ständigt ha ont längre. Jag insåg inte hur mycket den hindrat mig förrän den försvann. Nu ligger den nere i förrådet och kvävs i sin plastpåse, medan jag både kan cykla, springa och rida obehindrat. Det är nästan för bra för att vara sant!

Då så, då var det tråkiga avklarat. Nu vidare till det intressanta! Frökenmadame (Athena, alltså) mår bättre än någonsin, är pigg och glad som Ljungsbros guld (kexchoklad) och i väldigt fin form. Hon känns underbar att rida, mjuk, stark och smidig, och poletten har äntligen trillat ner vad gäller högergaloppen. Jag kan inte minnas när hon fattade fel sist. I hoppningen börjar vi båda få ganska bra självförtroende, och hoppade nittio centimeter utan större ansträngning förra veckan. Det kändes snarare som sjuttio. Imorgon eftermiddag är det dags att rida för världens bästa Malin Hansson igen, som för övrigt tycker väldigt bra om Athena: "En riktigt käck häst, jag älskar den!" Speciellt gillar hon att Athena är så arbetsvillig. Och det är hon verkligen! I slutet av varje pass brukar hon vara helt slut, och genomsvett. Min underbara häst! <3

Nu kallar dock skolarbetet, och sedan blir det uteritt innan jag återvänder hem till mer plugg. Ha det gott!