Igår var Lakritstrollet och jag med på banhoppningsträning! Det var borta i Sjögestas ridhus, och det var Therese Thor, Vretas hopptränare, som höll i piskan (Bildligt talat alltså, hon är väldigt snäll, Therese. Men man har respekt för henne, det har man. :)).

 

På vägen dit höll jag på att få spunk. Lotemannen är inne i någon sorts tittperiod just nu. Igår var det värre än vanligt. Han gick så extreeemt lååångsamt och tittade på allt. Om jag försökte få honom att länga steget bromsade han istället, för det kunde ju faktiskt vara något farligt jag höll på att lura in honom i. Suck! På hemvägen däremot är det gärna fullt ös medvetslös för hans del. Då är ingenting läskigt utan man kan bara tuffa på utan att lägga märke till en enda attackerande bröteshög. Hmm...

 

Så fort vi kom fram till platsen med stort P och det fanns en massa andra hästar runtomkring blev Lotus jättepigg och glad. Vi red fram på Sjögestas stora, härliga utebana och hoppade fyra-fem språng. Därefter skrittade vi en stund utanför ridhuset innan vi fick gå in.

 

Inne i ridhuset travade och galopperade vi runt lite medan hindren sänktes. Vi skulle egentligen ha hoppat femtio centimeter, men Therese frågade mig om hindren kändes okej när flertalet av dem låg på sextio. Lotus var cool och framåt, så det kändes helt okej.

 

Sedan hoppade vi första hindret en gång och därefter hela banan. Det fanns mycket titthinder, men fastän Lotus ibland vinglade lite framför hindren bjöd han framåt hela tiden! Hans dåliga självförtroende när det gäller hoppning verkar sannerligen vara på bättringsvägen. Nu är det väldigt svårt att tänka sig att han så sent som i höstas stannade på fyrtiocentimetershinder. Det har alltså lönat sig att ta det lugnt en tid och mest hoppa över naturhinder på uteritter. Igår tyckte han det var jättekul att hoppa!

 

Vi fick ett stopp på hinder nummer två. Han blev lite överumplad när vi skulle hoppa vidare efter ettan, det gjorde vi ju inte förra gången. Så han stannade, men jag brydde mig inte ett dugg. Det kändes faktiskt ganska bra att få ett stopp när han kändes så bra i övrigt. När han vägrade i höstas bjöd han inte på hindren, utan tyckte det var jobbigt och läskigt att hoppa. Nu var det inte alls därför han stannade, utan bara på grund av en miss i kommunikationen. Han hoppade utan att tveka vid nästa försök, och sedan flöt resten av banan på av sig självt. Therese berömde hans rytmiska galopp! Därefter fick vi hoppa hindren ett-två-tre igen, men denna gången på sjuttio centimeter. Det var ingen skillnad. "Honom kan du ha mycket roligt med!", tyckte Therese.

 

Lotus, vad har jag gjort för att förtjäna dig?