I slutskedet av ett ex-jobb är det väldigt najs med en hjälpsam karl! Matte tog Athena idag och så red vi ut en lite längre skrittur barbacka. Sussie och Daphne hängde också med, vilket alltid är trevligt. Vädret såg jättehärligt ut i morse, när vi var inomhus. Solen sken och värmde genom fönstren. Men ack så kallt det var ute! Det blåste nämligen halv orkan. Det är lite märkligt, men jag blir alltid lite knäpp när det blåser. Precis som hästarna ofta blir. Är de alltså en förnuftig kombination med en vild Karin på en en vild häst? Kanske inte, men kul blir det!

 

När vi red förbi brevlådorna var vi till exempel tvungna att kolla om det fanns någon post. Eller ja, jag vet just inte om Lotus kände något större begär till posten i fråga, men han hängde i alla fall villigt med fram till brevlådorna. Eftersom jag inte ville luta mig alltför långt åt sidan när jag satt barbacka nådde jag inte riktigt ner till brevlådelocket. Så jag safeade och lyfte locket med tåspetsen för att sedan kunna kolla innehållet i lådan. Men precis när jag skulle sänka ned locket lite försiktigt igen tog Lotus ett steg åt sidan. Han hade tydligen glömt att mina ben inte är töjbara. Så jag tappade metalllocket. Ner på metallådan. Överraskande nog tyckte Lotus att det vore säkrast att lägga mer än ett stegs avstånd mellan sig och vad-det-nu-var-som-lät-så-läskigt. Helst för två sekunder sedan.

 

Men jag trillade faktiskt inte av. I samma ögonblick som Lotus kastade sig iväg passade Athena på att skaffa sig ett doftminne av Daphnes bakdel. Detta var inte populärt, vilket Daphne visade genom att skrika i högan sky. Vilket i sin tur distraherade Lotus mitt i flykten, lagom länge för att jag skulle kunna förändra mitt plötsliga framstupa sidoläge till ett mer upprätt sådant.

 

Jag kunde ju inte ge upp mitt öppna-brevlådanförsök så lätt, utan höll på att trilla av ytterligare en gång innan Lotus fann sig i att stå stilla vid brevlådan medan jag böjde mig ned och lade handen på locket. Men det var läskigt, så jag får nog fortsätta med skrammelträningen avsuttet imorgon. Eller med sadel på, åtminstone.

 

Jag slapp alltså göra min första avtrillning på Lotus idag också. Den enda som har trillat av honom än så länge är Matte, och det var när Lotus snubblade och gick ner på knä. Ingen konstig avtrillning alltså. Undrar när det blir dags för mig...

 

Resten av ridturen gick mycket lugnare till. Vi fick ge upp försöket att öppna en grind, eftersom den bara blåste igen hela tiden när vi försökte rida igenom. Men vid det tillfället kunde knappast Lotus få skulden. Han var jätteduktig och lugn, fastän jag låg fram över halsen på honom och försökte öppna grinden mitt i orkanen. Så vi fick rida runt sommarhagen istället för igenom den. Tur att vi har så många ställen som vi får rida på!

 

När vi kom ut på fältet fick vi uppleva hur det är att bo på Östgötaslätten. Hade vi sträckt ut armarna hade inte allt knäslut i världen fått oss att stanna på hästryggen. Då hade vi blåst av. Men visst är det pampigt ändå, vädrets makter? Jag tror att vi som håller på med hästar upplever väder på ett annat sätt än "vanliga" människor, eftersom vi blir så medvetna om hur hästarna reagerar vid olika väderlekar. Personligen älskar jag när vädret är lite vilt och oberäknerligt, för då blir hästarna som piggast. Och därför blir jag det också. :)

 

 

Eftersom jag håller på och skriver exjobb nu är jag väldigt inne på att allting ska förklaras så tydligt som möjligt. Så här kommer en "kort" presentation av mig och hästarna. ;)

 

Jag heter Karin och bor utanför Linköping med min sambo Mattias, katten Mats och hästarna Athena och Lotus. Jag är utbildad ridlärare, men studerar till mellanstadielärare. Jag håller inte mycket lektioner nuförtiden, endast en eller två i veckan, men rider desto mer själv istället. Förhoppningsvis kommer det att finnas mer tid och möjlighet för ridundervisning i framtiden.

Athena är ett haflingersto född 1998. Hon är stamboksförd och ska förhoppningsvis bli mamma inom något år. Hon är ju trots allt hela sexton år nu. Jag och Athena har känt varandra sedan hon var fyra år då jag fick börja rida henne tillsammans med en kompis. Sedan fick jag ha henne på foder mellan att hon var sex och åtta, fram till att hon såldes sommaren 2006. Då gick jag klart gymnasiet och praktiserade sedan ett år på Tricorn Ranch i Järvsö. Därefter utbildade jag mig till ridlärare på Vretaskolan här i Linköping mellan 2008 och 2010. Lagom till min examen lades ett visst haflingersto ut på annons... Så här är vi nu, Athena och jag. Tillsammans till sist. :) Vi tävlar i westerngrenarna trail och reining och utöver det tränar vi dressyr.

 

 

 

 

Lotus är en korsningsvalack född 2005. Hans mamma är norsk kallblodstravare och pappan fjordhäst. Sitt första år gick han i en stor flock tillsammans med mamma, pappa, fastrar och syskon, vilket säkerligen bidrog till hans trevliga psyke. Jag fick Lotus i maj 2012, när han var sju år och nykastrerad. Då red jag in honom och nu har vi precis börjat tävla dressyr tillsammans. Det är särskilt roligt med Lotus att folk i allmänhet blir överraskade av hans trevliga steg och arbetsvilja. Han är verkligen en underbart snäll häst!

 

 

 

 

Så det var det om oss. Nu ska jag återgå till den betydligt mindre inspirerande teoretiska bakgrunden. Den som handlar om matematisk problemlösning. Och som jag egentligen borde lägga min tid på. Suck!

 

Ha det gott!

 

 

Igår var Lakritstrollet och jag med på banhoppningsträning! Det var borta i Sjögestas ridhus, och det var Therese Thor, Vretas hopptränare, som höll i piskan (Bildligt talat alltså, hon är väldigt snäll, Therese. Men man har respekt för henne, det har man. :)).

 

På vägen dit höll jag på att få spunk. Lotemannen är inne i någon sorts tittperiod just nu. Igår var det värre än vanligt. Han gick så extreeemt lååångsamt och tittade på allt. Om jag försökte få honom att länga steget bromsade han istället, för det kunde ju faktiskt vara något farligt jag höll på att lura in honom i. Suck! På hemvägen däremot är det gärna fullt ös medvetslös för hans del. Då är ingenting läskigt utan man kan bara tuffa på utan att lägga märke till en enda attackerande bröteshög. Hmm...

 

Så fort vi kom fram till platsen med stort P och det fanns en massa andra hästar runtomkring blev Lotus jättepigg och glad. Vi red fram på Sjögestas stora, härliga utebana och hoppade fyra-fem språng. Därefter skrittade vi en stund utanför ridhuset innan vi fick gå in.

 

Inne i ridhuset travade och galopperade vi runt lite medan hindren sänktes. Vi skulle egentligen ha hoppat femtio centimeter, men Therese frågade mig om hindren kändes okej när flertalet av dem låg på sextio. Lotus var cool och framåt, så det kändes helt okej.

 

Sedan hoppade vi första hindret en gång och därefter hela banan. Det fanns mycket titthinder, men fastän Lotus ibland vinglade lite framför hindren bjöd han framåt hela tiden! Hans dåliga självförtroende när det gäller hoppning verkar sannerligen vara på bättringsvägen. Nu är det väldigt svårt att tänka sig att han så sent som i höstas stannade på fyrtiocentimetershinder. Det har alltså lönat sig att ta det lugnt en tid och mest hoppa över naturhinder på uteritter. Igår tyckte han det var jättekul att hoppa!

 

Vi fick ett stopp på hinder nummer två. Han blev lite överumplad när vi skulle hoppa vidare efter ettan, det gjorde vi ju inte förra gången. Så han stannade, men jag brydde mig inte ett dugg. Det kändes faktiskt ganska bra att få ett stopp när han kändes så bra i övrigt. När han vägrade i höstas bjöd han inte på hindren, utan tyckte det var jobbigt och läskigt att hoppa. Nu var det inte alls därför han stannade, utan bara på grund av en miss i kommunikationen. Han hoppade utan att tveka vid nästa försök, och sedan flöt resten av banan på av sig självt. Therese berömde hans rytmiska galopp! Därefter fick vi hoppa hindren ett-två-tre igen, men denna gången på sjuttio centimeter. Det var ingen skillnad. "Honom kan du ha mycket roligt med!", tyckte Therese.

 

Lotus, vad har jag gjort för att förtjäna dig?