Idag är den första dagen på resten av mitt liv.
Återigen var det längesedan jag skrev, men när jag nu gör det är det början på ett nytt kapitel, eller snarare på en ny bok.
Prolog
Jag har hela våren velat fram och tillbaka angående om jag skulle köpa Lambi eller inte. Vissa dagar kändes det otänkbart att lämna ifrån mig henne, medan det ett fåtal andra dagar kändes otäckt att rida. Hon är ju ingen ängel direkt, men problemet låg i att jag nu visste om hur ont det gjorde att trilla av, och att villkoret för att få rida var att jag absolut inte for i backen. Sista spiken i kistan anlände, inslagen i guldpapper, för ungefär en månad sedan när jag tänkte rida bort till ridbanan (ca 100 m från stallet) och trimma lite. Jag trodde att vi hade passerat de flesta problemen nu, Lambi och jag, och satt upp ensam utanför stallet. Första biten gick det bra, men halvvägs började hon slingra sig fram. Huvudet åt höger, halsen åt vänster, bogen åt höger, magen åt vänster och baken åt höger. Jösses vad krokig den hästen kan bli! Och jag visste ju vad som väntade. Men istället för att korta tyglarna och lägga på spöet på rumpan, driva henne framåt, satt jag kvar där på långa tyglar, lamslagen. "Snäääll Lambi..." Pyttsan. Givetvis small det. Hon reste sig, snurrade runt och bockade. Snabbt gick det, och jag for framlänges. (Vem har lyckats sitta kvar spänd som en fiolsträng?) Som tur var landade jag mjukt i gräset, och tappade bara andan. Medan Lambi skrittade tillbaka till stallet. SKRITTADE! Väl vid stalldörren sänkte hon huvudet och började beta. Hon var verkligen alldeles skräckslagen, visst. Jag fick vackert gå och hämta henne där, och sedan leda henne till ridbanan, där hon uppförde sig exemplariskt som alltid. Nu tänker du nog; "Jamen, om du nu visste vad du gjorde fel borde det väl inte vara så svårt att ta ur henne dumheterna?" Och det vore det verkligen. Och det skulle gå snabbt också, för det är en smart häst. Men jag vågar inte. Jag vet nu att jag inte sitter kvar när hon gör sina head-and-tails. Och jag vill kunna rida ut själv, och känna mig TRYGG på min häst. Jag vill veta att hästen inte kastar av mig av ren bekvämlighet. När juni kom visste jag fortfarande inte hur jag skulle göra. Dressyr- och hopptränarna tyckte att det var en väldigt fin och utvecklingsbar häst, och att jag skulle kunna lära mig mycket tillsammans med henne. Medan hela klassen tyckte att jag skulle lämna tillbaka henne. De visste hur viktigt det var att kunna lita på sin häst, och inte känna sig rädd.
För att skjuta på beslutet bestämde jag mig för att ta med Lambi hem till Karlskrona över sommaren, och låta tiden avgöra åt mig. Transport hem var ordnad, men bara ett par dagar före flytt kraschade bilarna runt omkring oss. Enda kvarstående möjligheten var att skicka henne med transportfirma. Som alltid när man drabbas av motgångar kommer tanken "Är det verkligen värt det?", och stryker sig mot benen på en som en illvillig katt (beredd att fälla en vid minsta tecken på tvekan). Svaret på den frågan var inte lika självklart som förut. Det fanns tre anledningar till att behålla Lambi. 1. Det var för sent att lämna tillbaka henne eftersom vi bara hade lägenheten till första juli, och uppsägningstiden av fodervärdskontraktet var en månad. 2. Prinsen behövde en hästkompis under sommaren. 3. Det kändes som ett svek mot Lambi nu när hon i allt annat skötte sig så bra, och tyckte så mycket om mig. Inte en enda av dessa anledningar handlade om mig. Så jag ringde till Lambis underbara ägare Jasmine, och sade precis som det var; att jag älskade hästen, att allt annat än just uteritterna ensam fungerade jättebra, men att jag ändå inte litade på henne. Och Jasmine förstod. Hon erbjöd sig att ta tillbaka Lambi så fort det gick att lösa med stallplats, bara jag kunde stanna en vecka extra i Linköping. Jag lade ut Lambi på annons åt Jasmine. Hon kommer att bli en underbar häst åt rätt person, och det kommer att gå väldigt bra för henne på tävlingsbanorna.
Det kändes både svårare och lättare efter att jag fattat beslutet. Det var hemskt att vara tillsammans med Lambi, för hon märkte att något var på gång. De tre sista dagarna var fantastiska. På onsdagen tränade vi dressyr, och hon var helt underbar, så lätt och lyhörd. På torsdagen hoppade vi bana, lade upp hindren på en meter, och det gick med lätthet. På fredagen red jag och Lina ut tillsammans på Lambi och Candy. Vi red till Stjärnorp, och var ute i över två timmar. Över ängar, genom skogar, och längs mjuka gräsbevuxna vägar. Ett bättre minne av Lambi går inte att få. När jag idag hämtade Lambi i hagen kunde jag inte hålla tårarna inne. Hela vägen från hagen till stallet gick hon med mulen mot min arm... Hon var underbar. Jäkla häst.
Några dagar efter jag fattat mitt beslut om att inte behålla Lambi lades en annons ut på Blocket:
"Jag har tagit ett svårt beslut, men tiden räcker tyvärr inte till... så jag säljer mitt charmiga haflingersto Athena..."
Prolog
Jag har hela våren velat fram och tillbaka angående om jag skulle köpa Lambi eller inte. Vissa dagar kändes det otänkbart att lämna ifrån mig henne, medan det ett fåtal andra dagar kändes otäckt att rida. Hon är ju ingen ängel direkt, men problemet låg i att jag nu visste om hur ont det gjorde att trilla av, och att villkoret för att få rida var att jag absolut inte for i backen. Sista spiken i kistan anlände, inslagen i guldpapper, för ungefär en månad sedan när jag tänkte rida bort till ridbanan (ca 100 m från stallet) och trimma lite. Jag trodde att vi hade passerat de flesta problemen nu, Lambi och jag, och satt upp ensam utanför stallet. Första biten gick det bra, men halvvägs började hon slingra sig fram. Huvudet åt höger, halsen åt vänster, bogen åt höger, magen åt vänster och baken åt höger. Jösses vad krokig den hästen kan bli! Och jag visste ju vad som väntade. Men istället för att korta tyglarna och lägga på spöet på rumpan, driva henne framåt, satt jag kvar där på långa tyglar, lamslagen. "Snäääll Lambi..." Pyttsan. Givetvis small det. Hon reste sig, snurrade runt och bockade. Snabbt gick det, och jag for framlänges. (Vem har lyckats sitta kvar spänd som en fiolsträng?) Som tur var landade jag mjukt i gräset, och tappade bara andan. Medan Lambi skrittade tillbaka till stallet. SKRITTADE! Väl vid stalldörren sänkte hon huvudet och började beta. Hon var verkligen alldeles skräckslagen, visst. Jag fick vackert gå och hämta henne där, och sedan leda henne till ridbanan, där hon uppförde sig exemplariskt som alltid. Nu tänker du nog; "Jamen, om du nu visste vad du gjorde fel borde det väl inte vara så svårt att ta ur henne dumheterna?" Och det vore det verkligen. Och det skulle gå snabbt också, för det är en smart häst. Men jag vågar inte. Jag vet nu att jag inte sitter kvar när hon gör sina head-and-tails. Och jag vill kunna rida ut själv, och känna mig TRYGG på min häst. Jag vill veta att hästen inte kastar av mig av ren bekvämlighet. När juni kom visste jag fortfarande inte hur jag skulle göra. Dressyr- och hopptränarna tyckte att det var en väldigt fin och utvecklingsbar häst, och att jag skulle kunna lära mig mycket tillsammans med henne. Medan hela klassen tyckte att jag skulle lämna tillbaka henne. De visste hur viktigt det var att kunna lita på sin häst, och inte känna sig rädd.
För att skjuta på beslutet bestämde jag mig för att ta med Lambi hem till Karlskrona över sommaren, och låta tiden avgöra åt mig. Transport hem var ordnad, men bara ett par dagar före flytt kraschade bilarna runt omkring oss. Enda kvarstående möjligheten var att skicka henne med transportfirma. Som alltid när man drabbas av motgångar kommer tanken "Är det verkligen värt det?", och stryker sig mot benen på en som en illvillig katt (beredd att fälla en vid minsta tecken på tvekan). Svaret på den frågan var inte lika självklart som förut. Det fanns tre anledningar till att behålla Lambi. 1. Det var för sent att lämna tillbaka henne eftersom vi bara hade lägenheten till första juli, och uppsägningstiden av fodervärdskontraktet var en månad. 2. Prinsen behövde en hästkompis under sommaren. 3. Det kändes som ett svek mot Lambi nu när hon i allt annat skötte sig så bra, och tyckte så mycket om mig. Inte en enda av dessa anledningar handlade om mig. Så jag ringde till Lambis underbara ägare Jasmine, och sade precis som det var; att jag älskade hästen, att allt annat än just uteritterna ensam fungerade jättebra, men att jag ändå inte litade på henne. Och Jasmine förstod. Hon erbjöd sig att ta tillbaka Lambi så fort det gick att lösa med stallplats, bara jag kunde stanna en vecka extra i Linköping. Jag lade ut Lambi på annons åt Jasmine. Hon kommer att bli en underbar häst åt rätt person, och det kommer att gå väldigt bra för henne på tävlingsbanorna.
Det kändes både svårare och lättare efter att jag fattat beslutet. Det var hemskt att vara tillsammans med Lambi, för hon märkte att något var på gång. De tre sista dagarna var fantastiska. På onsdagen tränade vi dressyr, och hon var helt underbar, så lätt och lyhörd. På torsdagen hoppade vi bana, lade upp hindren på en meter, och det gick med lätthet. På fredagen red jag och Lina ut tillsammans på Lambi och Candy. Vi red till Stjärnorp, och var ute i över två timmar. Över ängar, genom skogar, och längs mjuka gräsbevuxna vägar. Ett bättre minne av Lambi går inte att få. När jag idag hämtade Lambi i hagen kunde jag inte hålla tårarna inne. Hela vägen från hagen till stallet gick hon med mulen mot min arm... Hon var underbar. Jäkla häst.
Några dagar efter jag fattat mitt beslut om att inte behålla Lambi lades en annons ut på Blocket:
"Jag har tagit ett svårt beslut, men tiden räcker tyvärr inte till... så jag säljer mitt charmiga haflingersto Athena..."
