Varje sommar arrangerar Gith och jag en träningstävling på ön där vi bor (Sturkö), som vi kallar Sannen Cup. Första året var 2006, men då stod endast hoppning på schemat, så då fanns det ingen Cup. Året därpå blev det dock tre tävlingar, hoppning, dressyr och gymkhana, och 2008 var första året som westernridning fanns med, och första året som Duverumhöjdens Hov och Tass gick in och sponsrade oss med fina priser. Fortfarande var det tre tävlingsdagar, och ett hejdundrandes slit. I år kom vi dock fram till den strålande idén att begränsa oss till två tävlingsdagar, med resultatet att tävlingen i de klassiska ridgrenarna hoppning och dressyr ägde rum lördagen den 25:e juli, och westerngrenarna trail, horsemanship och halter söndagen den 2:a augusti. Den 25:e juli fick jag agera domare, och det blev en mycket lyckad dag med inte mindre än fjorton starter, vilket var rekord för våra tävlingar. Det kom mycket folk utifrån, trots att vi på grund av tidsbrist nästan inte hade marknadsfört oss över huvud taget. Dock tappade vi Sturköfolket. Jag har en känsla av att det blir mer prestationskrav på hemmaplan, där folk som vet vem man är kommer och ser på. Programmet som reds i dressyren var L:C 2003, och verkade vara en lagom nivå för alla sju startande. Hoppbanan byggde snarare på "svåra" vägar än höjder, vilket gallrade fram en rättvis vinnare bland de ojämna ekipagen, där vikten lades på noggrannhet och kommunikation istället för hopptalang och erfarenhet. Precis som vi ville ha det!

Nu i söndags var det western som gällde, och då ställde Lizette Lindqvist, vår superduktiga equiterapeutkompis upp som bedömare. Jag kunde alltså delta i tävlingen jag också, och det gjorde jag på Pontus, en ståtlig fjordherre som jag rider några dagar i veckan nu när jag är hemma. Vi var det enda ekipaget med klassisk utrustning. Inte trodde vi att så många westernryttare skulle hitta ut till vår lilla tävling! Sexton starter blev det för dagen, ännu ett rekord! Ponte och jag slutade på en andraplats i trailen, en prestation som jag är riktigt nöjd med. Dessutom korades årets Cupvinnare denna dag, en titel som i slutändan fick delas mellan två ekipage: Gith och hennes Prins, och Jennice Sjöholm och Casey. De bjöd under tävlingsdagarna på riktigt trevlig ridning, och är väl förtjänta av Cuprosetten, som i år är grön med silverband.

Vi har fått massor av beröm, tips för förbättring och mängder av nya vänner, och vi är djupt tacksamma för all hjälp, all uppskattning och allt stöd vi fått från familj, vänner (särskilt Linnéa, Denise och Amanda), Marie-Louise på Duverumshöjden, Lizette med medhjälpare, Kjell som äger gården, alla tävlingsdeltagare, samt all publik som kom och tittade. Tänk att det finns ett sådant intresse för våra träningstävlingar; tävlingarna där det viktigaste är att alla har roligt tillsammans och får mersmak för träning, tävling och utveckling. Kärleken till hästen står i centrum, och det som bedöms och premieras är kommunikation och samarbete inom ekipaget. Dessa visioner är  vad vi strävar efter och, enligt alla hörda röster, lyckas uppfylla! Det känns underbart!