Den här hösten har verkligen gått ofantligt snabbt! Jag satt och skulle fylla i hästpärmen häromkvällen (vid varje arbetsdags slut skriver jag hur många lektioner hästarna har gått under dagen) och bläddrade bakåt för att ta en ny, tom sida ur plastfickan som sitter bakom de ifyllda bladen. Jag bläddrade och bläddrade. Varje blad representerar en hel vecka. Det var en tjock bunta ifyllda veckoblad i pärmen! Men jag kunde väl omöjligtvis ha haft så många lektioner redan? Tre lektioner varje kväll... Jösses. Det blir en massa lektioner det. Tiden har bara flugit förbi! Så jag tänkte tillbaka lite, till de där första veckorna. Vilken ångest jag hade inför varje arbetsdag! Prestationsångest då alltså. Förmiddagarna passerade som vatten mellan fingrarna, ju mer man försökte hålla kvar tiden, desto fortare rann den undan. När slutade jag känna så egentligen? Och när började jag se fram emot att eleverna skulle komma, så att jag skulle få träffa dem igen? För det är så jag känner nu. Till våren kommer det att bli en liten omändring i schemat. Jag ska börja ha lördagslektionerna också, och för att jag ska få två lediga dagar i veckan ändå blev det tal om att jag skulle överlåta några av veckolektionerna till Ylva, ridskolechefen. Men det kändes helt omöjligt att välja bort ens en enda grupp. Jag älskar alla mina grupper! Nu tror jag i alla fall att det har löst sig ändå, genom att Elina tar varannan söndag, och jag därmed blir ledig två dagar varannan vecka, och en dag varannan. Gott med mer pengar i kassan också.

Om en vecka är det julshow på ridskolan. Jag har skrivit ihop ett manus; "Alice (räddar julen) i Underlandet", och det ska bli väldigt spännande att se det färdiga resultatet. Mycket jobb innan dess bara.

Athena har nu hållit sig frisk och oskadad i hela tre veckor *grabbar tag i träskallen*. Vi har äntligen kommit igång med träningen på allvar, och i söndags red vi vår första lektion ihop, för dressyrtränaren Åsa Thelning. Det var superkul! Åsa tyckte att det var en väldigt trevlig häst, med bra steg och takt. Dock lite oliksidig. Och det var ju inget nytt, direkt. Men nu fattar hon i alla fall högergaloppen relativt frivilligt (Okej då, jag erkänner. Jag började ge henne en godisbit varje gång hon gjorde det. Alla sätt är bra utom de dåliga, och vägen till en Haflingers hjärta går spikrakt genom magen. Utan halka och annan sjaskig vinterpåverkan.), så det går helt klart framåt! I förrgår hade jag en sadelutprovare ute, med en hel skåpbil full med sadlar, så nu har hon äntligen fått sig en sadel som ligger bra. Det är en Trainers Professional, av den gamla modellen. En svart hoppsadel är det. Riktigt snygg dessutom! Så småningom blir det en dressyrsadel också, men det är åtminstone lättare att rida dressyr i en hoppsadel än att hoppa i en dressyrsadel. Och idag var hovslagar-Micke här och drog på vinterdojorna på Frökenmadame, så imorgon blir det skogen för första gången sen snön kom. På med säkerhetsbältet, säger jag bara! Athena och jag ska rida ut tillsammans med Tove och Silvya, och det ska bli jättekul!

I lägenheten är nu julmysstämningen på topp. Adventsljusstake, -stjärna och -ängel i fönstren, tända ljus på borden, chokladkalender på väggen och julhästen liggandes på soffryggstödet. Snön gnistrandes utanför fönstren, tillsammans med hästar i tjocka vintertäcken. Och så går man ut, och är efter tio meter ute på den vackra gårdsplanen, med herrgården liggandes som en gul julbakelse i ena änden, med stjärnor och ljusstakar i de otaliga fönstren. Och efter femton meter till är man i stallet, hos sin vackra, mysiga sagohäst.