Nyårsafton 2010 har nu passerat, och året 2011 (Tvåtusenelva, inte tjugohundraelva!) tar sin början. Sammanfattning av 2010:

- 9 januari: Jag bröt lårbenet.

- 26 februari: På hästryggen igen (Prinsens, närmare bestämt).

- 15 juni: Färdig ridlärare (sånär som på hopprovet), och flyttade från Linköping till Karlskrona.

- 5 juli: Hästägare (till min älskade Athena).

- 16 augusti: Började jobba på Rosenholms Ridskola som ridlärare.

- 1 oktober: Egen lägenhet.

- 25 oktober: Nominerad till "Årets bästa idrottledare" i BLT.

- 19 december: Julshow på Rosenholms ridskola; "Alice (räddar julen) i Underlandet", med rekordstor publiksiffra.


Jag tror faktiskt att detta är mitt mest händelserika år hittills. Önskar att jag kunde fått skriva dit "Tog körkort", men det dröjer förhoppningsvis inte länge till nu. Kör upp inom kort. Men nog med bakåtblickar. Det nya året verkar bjuda på lika mycket nytt som det föregående. Vill inte säga för mycket än, men saker och ting verkar ha kommit i rullning rejält, och nu tror jag inte att det stannar upp förrän marken planar ut. Efteråt, när dammet väl har lagt sig, kommer åtminstone jag antagligen bli ganska överraskad av hur saker och ting möblerat om sig. Om dammet någonsin lägger sig såpass. Det verkar ständigt blåsa runt omkring mig nuförtiden...

Rosenholms Julshow 2010 är nu dokumenterad historia. Läktaren var fullsatt, och elever och hästar jätteduktiga! Allt flöt på precis enligt planerna, och vi lyckades skapa riktig julstämning. Showen i korthet:

Alice kommer i juletid till ett varmt och soligt Underland, där den Röda Drottningen regerar. Eftersom Julen är kärlekens högtid, och den Röda Drottningen inte tycker om kärlek, har hon förbjudit Underlandets invånare att fira jul. Vid sin sida har hon draken Yabberwookie, en fruktansvärd, eldsprutande best. Yabberwookie utstrålar den värme som gör att det inte kan snöa i Underlandet, och därmed blir det heller aldrig vinter och julstämning. Röda Drottningens hejdukar spatserar glatt omkring i shorts och solglasögon, medan den Vita Drottningen (Röda Drottningens syster) och hennes anhängare olyckligt trånar efter julen. Däribland finns Hattmakaren (föredetta designer och leverantör av diverse julhuvudbonader, såsom tomteluvor, luciakronor och stjärngossestrutar), Haren och givetvis Kaninen.

När Kaninen anläder till Hattmakaren och Harens hemliga glöggbjudning (där givetvis dialogen består av julrim) och meddelar sina vänner om Alices ankomst till Underlandet blir det yster glädjeyra, och Hattmakaren och Haren flänger sedan runt i ridhuset tillsammans med underbara fjordingen Beauty. Beauty drar en pulka efter sig, och däri sitter Haren med neddragna skidglasögon och fladdrande öron. Diskoversionen av "Mer Jul" spelas, och publiken kommer igång rejält. Därefter kommer ett inslag med Röda Drottningens kortsoldater, som rider en kadrilj i sitt sökande efter Alice, accompanjerade av pampig marschmusik.

I sin flykt undan från alla galningar i allmänhet, men showmaskotarna Tweedledee och Tweedledum i synnerhet hamnar Alice till slut ensam i skogen. Där träffar hon på Katten, möjligtvis den tokigaste varelsen i hela föreställningen. Men som alla vet är ju oftast de tokigaste personerna de mest pålitliga (...eller?), och därmed förs Alice till slut till säkerheten hos den Vita Drottningen. Där får hon höra om den profetia som en gång förutspåtts i Underlandet. En profetia som berättar att hon, Alice, är den som kommer att besegra Yabberwookie, och kväva hans eld. Alice blir förstås väldigt upprörd, och börjar kalla varelserna i sin omgivning "tokiga" och "galna". De blir mycket smickrade, och släpar sedan med henne till Yabberwookie.

När Alice ställs inför Yabberwookie (föreställ dig en stor, svart nordsvenskkorsning (ja, Hilda spelade Yabberwookie), till signatursoundtracket för "Terminator") ryser och darrar publiken av skräck (och antagligen lite köld också). Historien tar dock en oväntad vändning när Alice lägger märke till att Yabberwookie på nära håll ser väldigt hänging ut. Hon får en idé, och plockar upp en halstablett ur fickan. Yabberwookie blir mycket intresserad, och tar gärna emot halstabletten, som hjälper direkt. Det visar sig nämligen att Yabberwookie har varit väldigt förkyld, och haft hög feber. Det är därför han har varit så grinig och ilsken, och det är hans feber som har hindrat snön från att falla. När Yabberwookie nu blir frisk visar det sig att han egentligen är en väldigt snäll drake, som inte alls vill ställa till med otäckheter.

När folket får reda på att Röda Drottningen har blivit av med sitt vapen väljer de en ny drottning; den Vita Drottningen, och Underlandet får återigen fira jul! Detta uppfylls ögonblickligen av Luciatåget, som kommer inridandes med sånger och julstämning. Därefter kröns Årets Häst, som detta året blev Verona, och sedan är showen slut.

Efteråt bjöds det på fika i kafeterian, och alla var imponerade och mycket nöjda. En av alla var jag; mina elever har varit superduktiga!

Har dessutom gjort en namnskylt till Athena i julklapp, och håller just nu på att välja om jag ska klistra på blingbling eller inte. Blir ju ganska dammigt i stallet, men jag kan nog vara där och putsa...

Den här hösten har verkligen gått ofantligt snabbt! Jag satt och skulle fylla i hästpärmen häromkvällen (vid varje arbetsdags slut skriver jag hur många lektioner hästarna har gått under dagen) och bläddrade bakåt för att ta en ny, tom sida ur plastfickan som sitter bakom de ifyllda bladen. Jag bläddrade och bläddrade. Varje blad representerar en hel vecka. Det var en tjock bunta ifyllda veckoblad i pärmen! Men jag kunde väl omöjligtvis ha haft så många lektioner redan? Tre lektioner varje kväll... Jösses. Det blir en massa lektioner det. Tiden har bara flugit förbi! Så jag tänkte tillbaka lite, till de där första veckorna. Vilken ångest jag hade inför varje arbetsdag! Prestationsångest då alltså. Förmiddagarna passerade som vatten mellan fingrarna, ju mer man försökte hålla kvar tiden, desto fortare rann den undan. När slutade jag känna så egentligen? Och när började jag se fram emot att eleverna skulle komma, så att jag skulle få träffa dem igen? För det är så jag känner nu. Till våren kommer det att bli en liten omändring i schemat. Jag ska börja ha lördagslektionerna också, och för att jag ska få två lediga dagar i veckan ändå blev det tal om att jag skulle överlåta några av veckolektionerna till Ylva, ridskolechefen. Men det kändes helt omöjligt att välja bort ens en enda grupp. Jag älskar alla mina grupper! Nu tror jag i alla fall att det har löst sig ändå, genom att Elina tar varannan söndag, och jag därmed blir ledig två dagar varannan vecka, och en dag varannan. Gott med mer pengar i kassan också.

Om en vecka är det julshow på ridskolan. Jag har skrivit ihop ett manus; "Alice (räddar julen) i Underlandet", och det ska bli väldigt spännande att se det färdiga resultatet. Mycket jobb innan dess bara.

Athena har nu hållit sig frisk och oskadad i hela tre veckor *grabbar tag i träskallen*. Vi har äntligen kommit igång med träningen på allvar, och i söndags red vi vår första lektion ihop, för dressyrtränaren Åsa Thelning. Det var superkul! Åsa tyckte att det var en väldigt trevlig häst, med bra steg och takt. Dock lite oliksidig. Och det var ju inget nytt, direkt. Men nu fattar hon i alla fall högergaloppen relativt frivilligt (Okej då, jag erkänner. Jag började ge henne en godisbit varje gång hon gjorde det. Alla sätt är bra utom de dåliga, och vägen till en Haflingers hjärta går spikrakt genom magen. Utan halka och annan sjaskig vinterpåverkan.), så det går helt klart framåt! I förrgår hade jag en sadelutprovare ute, med en hel skåpbil full med sadlar, så nu har hon äntligen fått sig en sadel som ligger bra. Det är en Trainers Professional, av den gamla modellen. En svart hoppsadel är det. Riktigt snygg dessutom! Så småningom blir det en dressyrsadel också, men det är åtminstone lättare att rida dressyr i en hoppsadel än att hoppa i en dressyrsadel. Och idag var hovslagar-Micke här och drog på vinterdojorna på Frökenmadame, så imorgon blir det skogen för första gången sen snön kom. På med säkerhetsbältet, säger jag bara! Athena och jag ska rida ut tillsammans med Tove och Silvya, och det ska bli jättekul!

I lägenheten är nu julmysstämningen på topp. Adventsljusstake, -stjärna och -ängel i fönstren, tända ljus på borden, chokladkalender på väggen och julhästen liggandes på soffryggstödet. Snön gnistrandes utanför fönstren, tillsammans med hästar i tjocka vintertäcken. Och så går man ut, och är efter tio meter ute på den vackra gårdsplanen, med herrgården liggandes som en gul julbakelse i ena änden, med stjärnor och ljusstakar i de otaliga fönstren. Och efter femton meter till är man i stallet, hos sin vackra, mysiga sagohäst.

Vill bara inleda med att berätta att "hopp"tävlingen gick bra! Vi tog oss över alla hinder i rätt ordning, och ett hinder till och med i galopp. En vit rosett pryder nu min vägg i väntan på sällskap från de andra rosetterna som än så länge fortfarande är Sturköbor. Roligt var det, och då speciellt att se alla mina elever göra en kanondag i paddocken. Alla tog sig runt banan, och ridningen var riktigt trevlig. Dessutom blev jag på nytt tävlingssugen, det var ett tag sen nu.

Igår var jag på kurs i Karlshamn (Vilken fin anläggning ridskolan har där!) för Björne Carlsson, före detta landslagsryttare. Kursen hette "Hopplektionsidéer", och bestod först i fyrtiofem minuters teori och samtal, varefter det blev ridning. Jag var med från marken, dels pga att jag inte fick nys om kursen förrän i fredags, och dels eftersom jag faktiskt inte har någon hopphäst just nu. Lite trist, för jag blev hemskt ridsugen när jag var där! Teorin handlade främst om vikten av markarbete och att träna ryttarnas position, följsamhet och balans. Björne berättade om när han för några år sedan var på landslagsträning för en elitryttare från USA (kommer inte ihåg namnet). Första dagen var läktaren fullproppad med folk, alla ivriga att få titta på Sveriges duktigaste ryttare. Men tji fick de. Hela passet var det enda ryttarna fick göra att stå i lätt sits. I skritt, trav och galopp. De hoppade inte ett endaste hinder. Björne sneglade då och då upp på läktaren, och undrade vad folk tänkte, när de bara red runt där. Men tränaren ansåg att en ryttare med god balans och med förmågan att inverka lagom mycket på hästen inte hade några problem att sedan följa hästen över höga hinder. Och detta vågade han demonstrera på landslagsryttarna inför en stor publik.

Vidare pratade vi om hur viktig hinderhöjden tyvärr är för lektionsryttarna, och hur vi ska kunna arbeta för att de mer ska börja värdesätta kommunikationen med hästen, samt att träna sin egen balans och följsamhet över små hinder. Jag kom därifrån med ett antal bra övningar. Idag ska mina elever passande nog hoppa, och jag... Jag ska våga sänka hindren och höja kraven!

Imorgon (söndagen den 26/9) är det hopptävling på ridskolan. Kl 10.00 är det blåbärshoppning (40 cm), och ca kl 11.00 är det clear round (60 cm för ponny, 70 cm för stor häst). Egentligen skulle jag och Athena ha varit med och hoppat 60 cm på clear rounden, men eftersom hon skadade sig i hagen och fick ett sår på högra bakkotan i veckan blev jag tvungen att avanmäla mig. Istället ska jag nu hoppa med den andra Athena (Athena II) i blåbärshoppningen. Hon är lite svår på hinder, och vi ska bara vara med på skoj för att träna. Problemet brukar vara att hon stannar på varje hinder en gång innan hon hoppar. Så imorgon är det mantag och nedtramp som gäller. 40 cm kan hon ju skritta över även om hon stannar. Men det ska bli roligt. Måste bara komma ihåg att slänga in ett par ridbyxor i tvättmaskinen. :)

Idag har jag varit på utbildning, "Med fokus på hästens hälsa", här på anläggningen. Det är Lizette som håller den, och hon är så otroligt duktig och intressant att lyssna på. Jag har hjälpt henne med redigeringen av kompendierna, och de blev riktigt snygga faktiskt. Förmiddagen bestod av teori i sal, då vi gick igenom hästens anatomi och fysiologi, och efter lunch gick vi ner i stallet och fick prova att massera några av ridskolehästarna. Imorgon blir det mer massageteknik, och förhoppningsvis även lite mer kinesologi. Utbildningen löper över ytterligare två helger, och innehåller bland annat foder- och örtlära, och träningsfysiologi. Det blir nice!

Nu ska jag gå ut och bråka med min häst. Lika bra att jag skriver det här, så att jag kommer ihåg hur hemsk den här perioden var om några månader, när allting är solsken och hallon igen. Athena klarar verkligen inte av att vara skadad. Hon fullkomligen klättrar på väggarna. Det är så otroligt jobbigt! Tur att jag älskar henne så mycket.

Jag har flyttat, och bor på Västeråkra Herrgård. Hur fint låter inte det? Eftersom ettan jag väntar på inte blir ledig förrän första oktober bor jag provisoriskt i en tvåa på samma gård, en tvåa med ödslig övervåning men med ett kök som väger upp bristen på mysighetsfaktor i övriga rum. Lägenheten som sedan ska bli min ligger i gamla konstnärsateljén. Det ger bra vibbar. Det ska bli härligt att äntligen få inreda ett eget hem! Svårt att inse bara att jag faktiskt ska stanna här nu. De tre senaste höstarna har jag ju gett mig iväg till tre olika ställen, med vetskapen om att det bara varit för året. Först Järvsö, sedan Mjölby och nu sist Linköping (Ljungsbro). Att stanna på ett och samma ställe och faktiskt bygga för framtiden blir något helt nytt för mig, något som faktiskt känns lite läskigt också. Athena har också flyttat hit, och bor nu mindre än 100 m från mig. Hon trivs bra med sina nya kompisar, och sedan hon kom hit har vi ridit ut en hel del i de härliga Rosenholmsskogarna, varit med på en hoppträning och hoppat en bana på sextio-sjuttio cm (första gången vi hoppar riktiga hinder tillsammans), tränat lite dressyr, och även lite western (trail). Måndag till torsdag håller jag lektioner, två till tre lektioner per kväll, och på söndagsförmiddagarna jobbar jag i stallet. Vardagen har försiktigt smugit sig in. Jag går upp vid halv åtta och släpper ut Athena och Silvya, äter frukost, sitter lite vid datorn och pysslar med saker till Lizette eller går ut en sväng (har plockat en del björnbär sista tiden, någon som vet var det finns svamp?), rider Athena, lagar middag, äter, läser en timme och börjar sedan jobba vid tre. Jag längtar tills jag får hit mina pärlor, målardukar och stickgrejor. Jag kommer äntligen att ha tid för sådant också! In till stan tar jag mig smidigt med buss, och övningskörningen rullar på. Just nu planeras extraaktiviteter för ridskolan för fullt, och jag är väldigt pepp på att ha Halloweenfest för kidsen med ridning, utklädnad, mat, film, historier och promenad (sätt in orden "spök-" eller "skräck-" före...). Jag och Gith utvecklade historien om Mördardockan inför Halloweenfesten i Järvsö, och hon är återigen vässad och redo att träda ut i ficklampsljuset, det berättar hon för mig varje natt...

Återigen var det längesedan jag skrev, men när jag nu gör det är det början på ett nytt kapitel, eller snarare på en ny bok.

Prolog
Jag har hela våren velat fram och tillbaka angående om jag skulle köpa Lambi eller inte. Vissa dagar kändes det otänkbart att lämna ifrån mig henne, medan det ett fåtal andra dagar kändes otäckt att rida. Hon är ju ingen ängel direkt, men problemet låg i att jag nu visste om hur ont det gjorde att trilla av, och att villkoret för att få rida var att jag absolut inte for i backen. Sista spiken i kistan anlände, inslagen i guldpapper, för ungefär en månad sedan när jag tänkte rida bort till ridbanan (ca 100 m från stallet) och trimma lite. Jag trodde att vi hade passerat de flesta problemen nu, Lambi och jag, och satt upp ensam utanför stallet. Första biten gick det bra, men halvvägs började hon slingra sig fram. Huvudet åt höger, halsen åt vänster, bogen åt höger, magen åt vänster och baken åt höger. Jösses vad krokig den hästen kan bli! Och jag visste ju vad som väntade. Men istället för att korta tyglarna och lägga på spöet på rumpan, driva henne framåt, satt jag kvar där på långa tyglar, lamslagen. "Snäääll Lambi..." Pyttsan. Givetvis small det. Hon reste sig, snurrade runt och bockade. Snabbt gick det, och jag for framlänges. (Vem har lyckats sitta kvar spänd som en fiolsträng?) Som tur var landade jag mjukt i gräset, och tappade bara andan. Medan Lambi skrittade tillbaka till stallet. SKRITTADE! Väl vid stalldörren sänkte hon huvudet och började beta. Hon var verkligen alldeles skräckslagen, visst. Jag fick vackert gå och hämta henne där, och sedan leda henne till ridbanan, där hon uppförde sig exemplariskt som alltid. Nu tänker du nog; "Jamen, om du nu visste vad du gjorde fel borde det väl inte vara så svårt att ta ur henne dumheterna?" Och det vore det verkligen. Och det skulle gå snabbt också, för det är en smart häst. Men jag vågar inte.  Jag vet nu att jag inte sitter kvar när hon gör sina head-and-tails. Och jag vill kunna rida ut själv, och känna mig TRYGG på min häst. Jag vill veta att hästen inte kastar av mig av ren bekvämlighet. När juni kom visste jag fortfarande inte hur jag skulle göra. Dressyr- och hopptränarna tyckte att det var en väldigt fin och utvecklingsbar häst, och att jag skulle kunna lära mig mycket tillsammans med henne. Medan hela klassen tyckte att jag skulle lämna tillbaka henne. De visste hur viktigt det var att kunna lita på sin häst, och inte känna sig rädd.

För att skjuta på beslutet bestämde jag mig för att ta med Lambi hem till Karlskrona över sommaren, och låta tiden avgöra åt mig. Transport hem var ordnad, men bara ett par dagar före flytt kraschade bilarna runt omkring oss. Enda kvarstående möjligheten var att skicka henne med transportfirma. Som alltid när man drabbas av motgångar kommer tanken "Är det verkligen värt det?", och stryker sig mot benen på en som en illvillig katt (beredd att fälla en vid minsta tecken på tvekan). Svaret på den frågan var inte lika självklart som förut. Det fanns tre anledningar till att behålla Lambi. 1. Det var för sent att lämna tillbaka henne eftersom vi bara hade lägenheten till första juli, och uppsägningstiden av fodervärdskontraktet var en månad. 2. Prinsen behövde en hästkompis under sommaren. 3. Det kändes som ett svek mot Lambi nu när hon i allt annat skötte sig så bra, och tyckte så mycket om mig. Inte en enda av dessa anledningar handlade om mig. Så jag ringde till Lambis underbara ägare Jasmine, och sade precis som det var; att jag älskade hästen, att allt annat än just uteritterna ensam fungerade jättebra, men att jag ändå inte litade på henne. Och Jasmine förstod. Hon erbjöd sig att ta tillbaka Lambi så fort det gick att lösa med stallplats, bara jag kunde stanna en vecka extra i Linköping. Jag lade ut Lambi på annons åt Jasmine. Hon kommer att bli en underbar häst åt rätt person, och det kommer att gå väldigt bra för henne på tävlingsbanorna.

Det kändes både svårare och lättare efter att jag fattat beslutet. Det var hemskt att vara tillsammans med Lambi, för hon märkte att något var på gång. De tre sista dagarna var fantastiska. På onsdagen tränade vi dressyr, och hon var helt underbar, så lätt och lyhörd. På torsdagen hoppade vi bana, lade upp hindren på en meter, och det gick med lätthet. På fredagen red jag och Lina ut tillsammans på Lambi och Candy. Vi red till Stjärnorp, och var ute i över två timmar. Över ängar, genom skogar, och längs mjuka gräsbevuxna vägar. Ett bättre minne av Lambi går inte att få. När jag idag hämtade Lambi i hagen kunde jag inte hålla tårarna inne. Hela vägen från hagen till stallet gick hon med mulen mot min arm... Hon var underbar. Jäkla häst.



Några dagar efter jag fattat mitt beslut om att inte behålla Lambi lades en annons ut på Blocket:

"Jag har tagit ett svårt beslut, men tiden räcker tyvärr inte till... så jag säljer mitt charmiga haflingersto Athena..."

Igår plockade lärarna in oss en och en på kontoret och tryckte ner oss i heta stolen (bokstavligen - det var jättevarmt därinne!). Det var dags för det första utvecklingssamtalet! Sex veckor innan diplomeringen och utbildningens slut... Ibland stämmer inte uttrycket "bättre sent än aldrig". Det var alltför många som fick tuff kritik och helt okända brister kastade i ansiktet. En tjej i klassen fick reda på att hennes häst inte dög till hoppningen, nu när utbildningen nästan är över. Hästen främjade inte hennes sits, och hon kunde inte utvecklas på den. Hmm. Jag blir bitter bara jag tänker på det. Det är inte direkt lätt att skaffa en ny häst på ett par veckor, det vet jag om någon väldigt väl. För mig var dock samtalet positivt! Jag var godkänd i både dressyr och hoppning, vilket jag verkligen inte trott. Min ridförmåga just nu kan närmast jämföras med en överfull korg med äpplen: Så länge den bärs i balans kan det gunga en del, och äpplena ligger ändå där och ser gröna, blanka och fina ut. Men snubblar bäraren rullar äpplena åt alla håll och kanter. De blir bruna och gula efteråt också... Men, hör och häpna, så var ändå lärarna nöjda med mig! Det var riktigt skönt att höra. Dock bestämde jag mig för att inte göra diplomeringen i år. Jag skulle bara drabbas av svår prestationsångest, och sedan skulle hjärnan och minneslagringscentralen tacka för sig, fälla ner parasollerna och slå igen portarna för säsongen. Så fungerar jag under för stor press. Det är bättre att göra provet nästa år, när jag förhoppningsvis är mer fit for fight.

Dock verkar det som att instruktörsmanteln klär mig som handsken på handen (är den månde grön? *propagerar för att en god vits aldrig blir förbrukad*). Sussie (min mentor och lärare) säger att min utveckling inom området är jättestor, och Malin (min kombo) antydde i ett svagt ögonblick att jag är en av de starkaste i klassen på att hålla lektion. Idag höll jag min första teorilektion i sal. Temat var "vägar och former för ridning på ridbana". Inte speciellt stort, tänkte jag. Men jag hade tänkt förbereda mig ordentligt ändå. Hade tänkt. Givetvis. Men igårkväll kom Lina, en kompis, på besök, och i min iver att lära henne tala rent Sturkömål förträngde jag helt dagens prövning, innan jag sent nog trillade i säng. I morse fanns det ingen tid för förberedelser, och inte heller under lunchen (Gith och jag ansvarade för lunchfodringen). Därefter skulle jag till sjukgymnasten, och det hela resulterade i att jag satt i tio minuter i väntrummet på vårdcentralen och skummade igenom sidorna rörande ämnet i boken, och därefter hastade ner ett par stödord. Sedan åkte jag direkt tillbaka till skolan, där Linn, som var före mig, precis höll på att få sin kritik efter genomfört föredrag. Jag fick reda på att båda dagens föreläsare (Linn och Ida) hade klarat av sina ämnen på mindre än tio minuter var framför klassen, medan målet var mellan femton till tjugo minuter. Shait, tänkte jag. Mitt ämne var ju så kort, och jag så dåligt förberedd, att jag helt säkert inte skulle kunna bli mer långrandig. Och jag tycker ju inte direkt om att stå framför klassen heller. Mycket mer hann jag inte tänka innan jag kastades upp. Och tydligen gjorde jag det bra. Riktigt bra. Sjukt egentligen. Jag pratade i tjugofyra minuter. JAG drog över tiden. Herrejisses. Och, för att citera Sussie: "Du är så otroligt kunnig och påläst, det märks verkligen att du har läst och förstått det här. Du använder fackuttrycken från boken, men plockar in dem i ditt eget språk, vilket vittnar om stor förståelse och kunskap. Det blir som att höra något nytt, och är intressant att lyssna på. Allt du säger är relevant, och väl genomtänkt." Så, här sitter jag nu, och undrar; vem blev mest blålurad? De eller jag?

Jag kom upp till Linköping söndagen den 23 februari, och fick då träffa mitt ljus igen! Tro det eller ej, men hon blev inte sur på mig. När jag kom tillbaka efter en veckas Karlskronavistelse vid jul var det tur att blickar inte kunde döda, för då hade en förkolnad hög suttit här på datorstolen och inte skrivit. Nu tittade hon bara väldigt chockat på mig, och tuggade snabbt i sig mina mutmorötter utan att behöva trugas. Efter den kvällen väntade en härlig vecka (dock med 20 minusgrader) tillsammans med Gith och Malin och de fem hästarna. Jag stod på backen och höll lektion, och de red tills bakarna ömmade.
Söndagen därpå flyttades sedan hästarna till skolan. Nu börjar allvaret! Lambi gick in i sitt nya stall med spetsade öron, och pussades sedan nöjt med Joule genom boxgallret. Tur att de har varandra. Det var med blandade känslor jag lämnade henne för kvällen. Även om hon verkade lugn vet jag att det måste vara konstigt för dem att plötsligt befinna sig i ett nytt stall. Samtidigt som jag var lättad för att hon verkade obekymrad drabbades jag återigen av känslan av människans själviskhet. Vi flyttar hästarna hit och dit efter våra behag, rycker upp dem från deras flock, och ger dem inte ens en förklaring. För hur skulle vi kunna det?
Återföreningen med klassen var... färgstark! Och högljudd. Alla pratade i munnen på varandra hela dagen, tills både elever och lärare fick ont i huvudet. Roligt att se allas hästar, det är några nya, och alla de gamla har utvecklats mycket på året som gått. Lambi och Joule fick gå tillsammans med Adina, Rebeckas stora mörkfuxsto, som är lite bossig. Men det verkar gå bra hittills. De håller sig på sin kant, och hon på sin. Stämningen i klassen är på topp, och alla är jätteglada över att vara tillbaka.

Schemat ser ut som följer:
Måndag: Instruktörskunskap (en i klassen håller lektion, och vi rider varandras hästar)
Tisdag: f.m: Hoppning Ridskoleövningar Loa Axén, e.m: Instruktörskunskap (en i klassen håller lektion, och vi rider varandras hästar)
Onsdag: Dressyr Ridskoleövningar Malin Hansson
Torsdag: Dressyrträning Malin Hansson
Fredag: Hoppträning Loa Axén

På måndagen red Pia Lambi lite i ridhuset, och på tisdagen red hon henne på hoppövningarna. På onsdagen ringde sjukgymnasten till mig och sade att jag fick rida! "Varför sitter du där då?", skrek Malin från mitten av ridhuset till mig där jag satt på läktaren "Gå och sadla din häst!". Jag blev helt skakig. Hjärtat började bulta som klövarna på en skenande noshörningshjord (har de förresten klövar?). Lambi hämtades in från hagen, med svansen full av spån. Hon trodde nog inte sina öron när jag berättade att jag skulle rida henne, för hon reagerade inte nämnvärt. En snabb avborstning, på med sadel och träns. Genom ett mirakel hade katten Nisse spytt på mattan hemma, och jag trampat i det, och därigenom blivit tvungen att byta ut mina mjukisbyxor mot ridbyxor just den här dagen. Någon mer som tror på ödet? Allt gick som på räls. Kom fram till ridhuset precis lagom till att vi blev insläppta, men hann tack och lov ändå med att få ett par gliringar från avundsjuka kamrater om särbehandling för att jag fick använda pall till uppsittningen. Jag älskar uppmärksamheten jag får, även om jag kanske inte älskar skälet. ;) Ridningen fortsatte gå lika bra. Halvhalter vid varje bokstav under en långsida, sedan var Lambi ihop och på tygeln. Måste jag säga att det kändes underbart? Skänkelvikning längs långsidorna, tagen bakdel på volterna. Sedan vänster galopp, och vi fullkomligen svävade fram! Aldrig har hon varit så lätt redan från början. Jag kunde fokusera helt på min sits. Visst gjorde benet ont, men det var inte tal om att avbryta nu när jag äntligen satt på hästryggen! Högergaloppen var lite stelare, men hon gjorde ändå så gott hon kunde. Efter det var jag nöjd. Jag skrittade av min pärla, och tog mig sedan mycket mödosamt ner på marken igen. På väg tillbaka till stallet höll jag på att snubbla på kryckorna flera gånger, så trött var jag. Men mycket nöjd! När jag sedan kom till skolan efter lunch sade Helena att hon var imponerad av min ridning! Och Malin Hansson, instruktören, sade att Lambi aldrig hade gått så bra så tidigt förr. *lycklig* Att det sedan blev till att ligga i sängen hela dagen därpå behöver jag inte berätta. Då red i alla fall Marie ut på Lambi. Skönt för henne att få lite omväxling!

Vi var ute och styrketränade hästarna (Julle och Lambi) genom att cantra på en äng täckt av djup snö. Ängen i fråga består till stor del av en väldigt brant backe, som förenar nyttan av muskelträning för hästarnas del, med nöjet av pulkåkning för människornas. Givetvis i olika delar av backen, och sällan samtidigt. Efter en vända upp- och nerför backen vände vi hästarna om för en repris, och beslöt korkat nog oss för att racea lite. Lambi visste vad det var frågan om, och kunde inte hålla inne med sin glädje, trots den ansträngande lutningen, utan fyrade av ett uppsluppet glädjesprång. Tidigare under dagen råkade jag ut för ett dilemma: Skor med bra grepp i stigbyglarna men som var kalla, eller varma skor som halkade i stigbyglarna? Sexton grader celsius på minussidan fattade i stort sett beslutet åt mig, vilket resulterade i att när det oväntade glädjeskuttet kom mitt i backen, låg större delen av min förmåga att avlasta Lambis rygg i ett rejält knäslut. Vilket inte är att rekommendera när hästen bockar, då vikten hastigt förflyttas framåt. Jag landade på knä på det av pulkaåkare omsorgsfullt tillplattade (och därför stenhårda) underlaget, och kände direkt att lårbenet gick av. Min första tanke var att jag nu inte skulle kunna gå ut på kvällen som vi planerat så länge, och ha mina nya, knallrosa byxor. Min nästa tanke var att jag nog väldigt gärna skulle vilja bli slagen med en stekpanna i skallen, vad som helst för att slippa känna smärtan. Min tredje tanke var hur hemskt det kändes mot Lambi, att jag skulle bli tvungen att lämna henne nu när vi äntligen hittat varandra, och att hon inte skulle förstå varför jag inte var hos henne. Men så tittade jag upp, och såg att hon hade kommit tillbaka till mig, och visst förstod hon att någonting var fel. Väldigt fel. Hennes uttryck kommer jag inte att glömma på länge, jag ser fortfarande hennes skuldmedvetna ögon framför mig. Och det värsta var att hon bara bockat för att hon hade så roligt. Det kändes som att hon blev straffad bara för att hon visade livsglädje. Men så ska jag inte tänka. Gith har tagit väl hand om henne i min frånvaro, och tydligen har hon skött sig mycket bättre nu mot vad hon gjorde när jag "övergav" henne för min veckas julledighet. Så nog förstår hon allt att jag inte är borta från henne med flit. 

Nu sitter jag alltså här, två veckor och en dag senare, hemma i Karlskrona med min märgspik i benet. Jag tränar och tränar, och väntar bara på att livet ska börja igen. Det kommer att bli tufft, men jag ger mig inte. Det jag har påbörjat ska jag också avsluta, och under tiden ska jag lära mig så mycket jag bara kan. Det finns en mening med det här, och jag inbillar mig inte annat än att jag kommer att få reda på den fulla betydelsen i sinom tid. Fram tills dess har jag mina aningar. Det som inte dödar, det härdar, och stagnation i tillvaron är första steget till avstanning i utvecklingen. Man måste hela tiden kämpa för att komma framåt. Även om vägen ibland tycks leda rakt igenom världens största björnbärssnår, gäller det att ta tillvara på de söta bären istället för att vara rädd för de vassa taggarna. 

Med filosofiska hälsningar, och många lyckönskningar,
Karin

Vår lilla flock; Prinsen, Joule och Lambi.

Tänk vilka visioner jag hade för den här bloggen. Den skulle bli min dagbok och träningskalender. Den skulle innehålla allt viktigt som sker i mitt och Lambis gemensamma liv. Varför har jag då inte skrivit något sedan i somras? Jaa, säg det... Man ska inte kalla sig själv idiot, men ibland är det förtjänat. Jag är härmed mig själv (och eventuella läsare) skyldig en sammanfattning av den gångna hösten och vintern:

Lambi
Denna vackra lilla fröken har blivit mitt hjärtas ljus. Jag smälter vid blotta anblicken av henne. Hon är helt och hållet underbar. Dock inte sagt att hon är fullkomlig. Efter en del misshälligheter i början, som ett överslag med Gith ner i Göta Kanals kalla vatten i kolmörkret, en avbockning under en hoppträning som resulterade i en stukad fot för min del, och diverse gnabb om arbetsmoral fann vi varandra mer och mer, och när jullovet kom kändes det att hon började respektera mig och lita på mig. När vi sedan fick en vecka helt för oss själva vid jul, och jag tillbringade åtta timmar om dagen i stallet tillsammans med henne började hon tycka om mig. Men redan innan allt detta gav hon mig massor. Bättre häst att lära sig hoppa med finns inte. Hon är så lagom. Hoppar alltid, alla hinder, ur alla positioner, men kräver ändå mycket inverkan för att få en bra galopp och fina språng. Och hon tycker att det är så roligt! Inom dressyren kan hon allt av värde, men man behöver jobba för att få stadig framåtbjudning och inramning. När man gör allt rätt bjuder hon på sig själv och showar gärna, och hennes trav är hur fin som helst. Hon har lärt mig jättemycket under hösten, och tillsammans har vi blivit starkare och stadigare för varje vecka. Höjdpunkterna för oss båda har varit träningstillfällena på Vreta för Malin Hansson (dressyr) och Therese Thor (hoppning), som har ägt rum en gång i veckan, varannan vecka hopp och varannan dressyr.

I hagen är Lambi bästis med Giths båda hästar Prinsen och Joule. Hon äter med Prinsen och flirtar med Joule, och det är riktigt svårt att veta vem som bestämmer. Lambi verkar stå lite ovanför systemet, medan de båda grabbarna med jämna intervaller tävlar om hennes gunst, men däremellan är alla tre jättebra kompisar.

Uteritterna, som den prydliga fröken i början tyckte var rent slöseri med tid, börjar nu bli mer och mer omtyckta. Efter den korta julledigheten red jag ut tillsammans med en stallkompis och hennes arabsto, och i galoppen genom den djupa snön frustade Lambi oavbrutet som det värsta lokomotiv. Ända sedan dess har hon nästan varit överambitiös under uteritterna, fullkomligen dansar fram, och har heller ingenting emot att gå först i ledet. Hennes nya positiva inställning kom som chokladen på marängtårtan, och det känns toppen!

Praktiken på Ånestad (Magnus Andersson Ridskola AB)
En väldigt givande tid! Att sätta sig in i ett stort ridskolesystem med 36 hästar och 600 uppsittningar per vecka, och att hålla lektioner med fjorton elever samtidigt i ett 20x60-ridhus  var väldigt lärorikt. Det känns numera ganska enkelt att hålla lektion för tio elever. Sju duktiga instruktörer att följa och lära sig av, och mycket elevkontakt. Väldigt fina och välutbildade hästar, och även en del ridning på Magnus fina hopphästar. Dessutom fick vi ta dit Lambi och Joule och vara med på torsdagarnas hoppträningar för Magnus. Ett erbjudande som såklart inte gick att motstå!

Med andra ord...
...en riktigt bra och lärorik höst! Kunde inte ha blivit bättre ur kunskapssynvinkel (dock kanske ur sömnens dito...). Boendet fungerar väldigt bra, och vi äter numera mer omväxlande och nyttig mat än tidigare, och har oftare möjlighet att äta hemma, dvs mat som inte blir microvärmd. Mycket sallad, frukt och grönsaker är ett genomgående tema. Vi har även haft större möjlighet att ta oss in till Linköping för miljöombyte och shopping, vilket har satt guldkant på och gett lyxkänsla åt vardagen. Och hur jag ska kunna bo utan Gith någon gång, det vet jag bara inte!

Vackra Lambi 

Snart börjar skolan igen, vilket känns jättekul efter sommarens stiltje. Ännu bättre känns det eftersom det mesta faktisk är fixat nu:

Häst: Lambourghini, svensk vamblodig ridhäst, sto, född 1999, e. Landlord - Maximus. Kommer från Göteborg och har hoppat banor på 120 cm, med kapacitet för mer (!). Godkänd för skolan i dressyren (L:A). Kommer till mig den 29:e augusti i Linköping. Det ska bli så otroligt kul att få ha henne, hon är jättefin!

Varje sommar arrangerar Gith och jag en träningstävling på ön där vi bor (Sturkö), som vi kallar Sannen Cup. Första året var 2006, men då stod endast hoppning på schemat, så då fanns det ingen Cup. Året därpå blev det dock tre tävlingar, hoppning, dressyr och gymkhana, och 2008 var första året som westernridning fanns med, och första året som Duverumhöjdens Hov och Tass gick in och sponsrade oss med fina priser. Fortfarande var det tre tävlingsdagar, och ett hejdundrandes slit. I år kom vi dock fram till den strålande idén att begränsa oss till två tävlingsdagar, med resultatet att tävlingen i de klassiska ridgrenarna hoppning och dressyr ägde rum lördagen den 25:e juli, och westerngrenarna trail, horsemanship och halter söndagen den 2:a augusti. Den 25:e juli fick jag agera domare, och det blev en mycket lyckad dag med inte mindre än fjorton starter, vilket var rekord för våra tävlingar. Det kom mycket folk utifrån, trots att vi på grund av tidsbrist nästan inte hade marknadsfört oss över huvud taget. Dock tappade vi Sturköfolket. Jag har en känsla av att det blir mer prestationskrav på hemmaplan, där folk som vet vem man är kommer och ser på. Programmet som reds i dressyren var L:C 2003, och verkade vara en lagom nivå för alla sju startande. Hoppbanan byggde snarare på "svåra" vägar än höjder, vilket gallrade fram en rättvis vinnare bland de ojämna ekipagen, där vikten lades på noggrannhet och kommunikation istället för hopptalang och erfarenhet. Precis som vi ville ha det!

Nu i söndags var det western som gällde, och då ställde Lizette Lindqvist, vår superduktiga equiterapeutkompis upp som bedömare. Jag kunde alltså delta i tävlingen jag också, och det gjorde jag på Pontus, en ståtlig fjordherre som jag rider några dagar i veckan nu när jag är hemma. Vi var det enda ekipaget med klassisk utrustning. Inte trodde vi att så många westernryttare skulle hitta ut till vår lilla tävling! Sexton starter blev det för dagen, ännu ett rekord! Ponte och jag slutade på en andraplats i trailen, en prestation som jag är riktigt nöjd med. Dessutom korades årets Cupvinnare denna dag, en titel som i slutändan fick delas mellan två ekipage: Gith och hennes Prins, och Jennice Sjöholm och Casey. De bjöd under tävlingsdagarna på riktigt trevlig ridning, och är väl förtjänta av Cuprosetten, som i år är grön med silverband.

Vi har fått massor av beröm, tips för förbättring och mängder av nya vänner, och vi är djupt tacksamma för all hjälp, all uppskattning och allt stöd vi fått från familj, vänner (särskilt Linnéa, Denise och Amanda), Marie-Louise på Duverumshöjden, Lizette med medhjälpare, Kjell som äger gården, alla tävlingsdeltagare, samt all publik som kom och tittade. Tänk att det finns ett sådant intresse för våra träningstävlingar; tävlingarna där det viktigaste är att alla har roligt tillsammans och får mersmak för träning, tävling och utveckling. Kärleken till hästen står i centrum, och det som bedöms och premieras är kommunikation och samarbete inom ekipaget. Dessa visioner är  vad vi strävar efter och, enligt alla hörda röster, lyckas uppfylla! Det känns underbart!

Vem är då jag som skriver? Vi klämmer in en kort presentation, tycker jag allt...

Karin var namnet, och jag tjugo år gammal, bosatt i både Karlskrona (under sommaren, plus att mina tillhörigheter bor där annars också) och i Linköping, där jag i höst inleder mitt andra och avslutande år på Vretas Ridinstruktörsutbildning; KY Hästhållning - Instruktörskap. Jag har alltid velat jobba med hästar, men det var först för några år sedan som jag kom fram till att jag visst skulle gilla att stå i mitten av manegen (och frysa häcken av mig vintertid) och se på när andra rider år ut och år in. Det trodde jag inte tidigare, och dessutom trodde jag att jag ogillade barn. Tur att man lär känna sig själv med tiden, och att man kan bli glatt överraskad även i den relationen. Efter den upptäckten (våren -05) började jag se mig om efter möligheter att utbilda mig till ridlärare. Och sådana möjligheter fanns, men då i mina ögon framförallt på Hippologen (Flyinge-Strömsholm). Efter gymnasiet fortsatte jag alltså följa min plan, och här kommer Gith, min bästa kompis och tvillingsjäl, in i bilden. Hon och jag åkte på praktik i Järvsö, åttio mil norrut, ett år, och jobbade på en westernranch tillsammans. Ett nytt kapitel i våra liv tog sin början när westernridningens så brutalt sådda frö började spira till ett brinnande intresse, och vi vidgade därmed vårt ridmässiga kunnande enormt. Detta var dock ingen fördel när vi sedan direkt kom in på Ridinstruktörsutbidningen, där ett sådant "förslappat ridsätt" är rent förkastligt. Ack ack.  Men jag står fast vid att det går att kombinera de olika ridsätten, och att de i grunden skiljer sig lika mycket från varandra som de båda öronen på en elefant; det finns bara en tjock skalle i vägen. Men nog om min syn på begränsningar! Ridinstruktörsutbildningen på Vreta är en superutbildning, som jag varmt kan rekommendera till andra. Anläggningen, hästarna och instruktörerna är toppen!

För tillfället har jag ingen egen häst, men jag var och provred en idag som jag ska ta på foder, ett jättetrevligt sto vid namn Lambourghini, kallas Lambi, född -99 efter Landlord - Maximus. Jag hoppas och tror att hon blir perfekt för utbildningen, och är så glad att jag hittade henne! Den sista helgen i augusti kommer hon till mig i Linköping. :)

Just nu rider jag en fjording i kubik vid namn Pontus, och han och jag ska tävla western tillsammans imorgon. I klassisk utrustning. Han är lite tung och långsam, men jag tror nog att det kan gå bra för oss ändå. Han tänker alltid innan han agerar, vilket är super i westerngrenen trail, där man bland annat ska manövrera sig framlänges och baklänges genom trånga passager, och öppna grindar o.s.v. Det blir spännande! Men det blir också tidig morgon, så därför får jag nog lov att kalla det här en dag och krypa till sängs. God natt!

Klockan är mycket och jag borde sova för längesedan, men nu är jag nyfiken på det här och vill lista ut hur det funkar. Det blir inget riktigt första inlägg ikväll, men en bild vill jag få dit i alla fall. En bild som beskriver den här bloggens tema; hästar och mitt liv tillsammans med dem. Jag skriver mest för min egen skull, men välkomnar er ändå å det innerligaste in i min underbara värld. Nyfiken? Det är åtminstone jag!