Tokblåst
I slutskedet av ett ex-jobb är det väldigt najs med en hjälpsam karl! Matte tog Athena idag och så red vi ut en lite längre skrittur barbacka. Sussie och Daphne hängde också med, vilket alltid är trevligt. Vädret såg jättehärligt ut i morse, när vi var inomhus. Solen sken och värmde genom fönstren. Men ack så kallt det var ute! Det blåste nämligen halv orkan. Det är lite märkligt, men jag blir alltid lite knäpp när det blåser. Precis som hästarna ofta blir. Är de alltså en förnuftig kombination med en vild Karin på en en vild häst? Kanske inte, men kul blir det!
När vi red förbi brevlådorna var vi till exempel tvungna att kolla om det fanns någon post. Eller ja, jag vet just inte om Lotus kände något större begär till posten i fråga, men han hängde i alla fall villigt med fram till brevlådorna. Eftersom jag inte ville luta mig alltför långt åt sidan när jag satt barbacka nådde jag inte riktigt ner till brevlådelocket. Så jag safeade och lyfte locket med tåspetsen för att sedan kunna kolla innehållet i lådan. Men precis när jag skulle sänka ned locket lite försiktigt igen tog Lotus ett steg åt sidan. Han hade tydligen glömt att mina ben inte är töjbara. Så jag tappade metalllocket. Ner på metallådan. Överraskande nog tyckte Lotus att det vore säkrast att lägga mer än ett stegs avstånd mellan sig och vad-det-nu-var-som-lät-så-läskigt. Helst för två sekunder sedan.
Men jag trillade faktiskt inte av. I samma ögonblick som Lotus kastade sig iväg passade Athena på att skaffa sig ett doftminne av Daphnes bakdel. Detta var inte populärt, vilket Daphne visade genom att skrika i högan sky. Vilket i sin tur distraherade Lotus mitt i flykten, lagom länge för att jag skulle kunna förändra mitt plötsliga framstupa sidoläge till ett mer upprätt sådant.
Jag kunde ju inte ge upp mitt öppna-brevlådanförsök så lätt, utan höll på att trilla av ytterligare en gång innan Lotus fann sig i att stå stilla vid brevlådan medan jag böjde mig ned och lade handen på locket. Men det var läskigt, så jag får nog fortsätta med skrammelträningen avsuttet imorgon. Eller med sadel på, åtminstone.
Jag slapp alltså göra min första avtrillning på Lotus idag också. Den enda som har trillat av honom än så länge är Matte, och det var när Lotus snubblade och gick ner på knä. Ingen konstig avtrillning alltså. Undrar när det blir dags för mig...
Resten av ridturen gick mycket lugnare till. Vi fick ge upp försöket att öppna en grind, eftersom den bara blåste igen hela tiden när vi försökte rida igenom. Men vid det tillfället kunde knappast Lotus få skulden. Han var jätteduktig och lugn, fastän jag låg fram över halsen på honom och försökte öppna grinden mitt i orkanen. Så vi fick rida runt sommarhagen istället för igenom den. Tur att vi har så många ställen som vi får rida på!
När vi kom ut på fältet fick vi uppleva hur det är att bo på Östgötaslätten. Hade vi sträckt ut armarna hade inte allt knäslut i världen fått oss att stanna på hästryggen. Då hade vi blåst av. Men visst är det pampigt ändå, vädrets makter? Jag tror att vi som håller på med hästar upplever väder på ett annat sätt än "vanliga" människor, eftersom vi blir så medvetna om hur hästarna reagerar vid olika väderlekar. Personligen älskar jag när vädret är lite vilt och oberäknerligt, för då blir hästarna som piggast. Och därför blir jag det också. :)
En bild på Spirit, min favorit på ranchen, och mig får illustrera
hur upprymd man kan bli vid härligt väder på ett härligt fält!
Presentation
Eftersom jag håller på och skriver exjobb nu är jag väldigt inne på att allting ska förklaras så tydligt som möjligt. Så här kommer en "kort" presentation av mig och hästarna. ;)
Jag heter Karin och bor utanför Linköping med min sambo Mattias, katten Mats och hästarna Athena och Lotus. Jag är utbildad ridlärare, men studerar till mellanstadielärare. Jag håller inte mycket lektioner nuförtiden, endast en eller två i veckan, men rider desto mer själv istället. Förhoppningsvis kommer det att finnas mer tid och möjlighet för ridundervisning i framtiden.
Athena är ett haflingersto född 1998. Hon är stamboksförd och ska förhoppningsvis bli mamma inom något år. Hon är ju trots allt hela sexton år nu. Jag och Athena har känt varandra sedan hon var fyra år då jag fick börja rida henne tillsammans med en kompis. Sedan fick jag ha henne på foder mellan att hon var sex och åtta, fram till att hon såldes sommaren 2006. Då gick jag klart gymnasiet och praktiserade sedan ett år på Tricorn Ranch i Järvsö. Därefter utbildade jag mig till ridlärare på Vretaskolan här i Linköping mellan 2008 och 2010. Lagom till min examen lades ett visst haflingersto ut på annons... Så här är vi nu, Athena och jag. Tillsammans till sist. :) Vi tävlar i westerngrenarna trail och reining och utöver det tränar vi dressyr.
Athena är ett haflingersto född 1998. Hon är stamboksförd och ska förhoppningsvis bli mamma inom något år. Hon är ju trots allt hela sexton år nu. Jag och Athena har känt varandra sedan hon var fyra år då jag fick börja rida henne tillsammans med en kompis. Sedan fick jag ha henne på foder mellan att hon var sex och åtta, fram till att hon såldes sommaren 2006. Då gick jag klart gymnasiet och praktiserade sedan ett år på Tricorn Ranch i Järvsö. Därefter utbildade jag mig till ridlärare på Vretaskolan här i Linköping mellan 2008 och 2010. Lagom till min examen lades ett visst haflingersto ut på annons... Så här är vi nu, Athena och jag. Tillsammans till sist. :) Vi tävlar i westerngrenarna trail och reining och utöver det tränar vi dressyr.
Athena
Lotus är en korsningsvalack född 2005. Hans mamma är norsk kallblodstravare och pappan fjordhäst. Sitt första år gick han i en stor flock tillsammans med mamma, pappa, fastrar och syskon, vilket säkerligen bidrog till hans trevliga psyke. Jag fick Lotus i maj 2012, när han var sju år och nykastrerad. Då red jag in honom och nu har vi precis börjat tävla dressyr tillsammans. Det är särskilt roligt med Lotus att folk i allmänhet blir överraskade av hans trevliga steg och arbetsvilja. Han är verkligen en underbart snäll häst!
Lotus
Så det var det om oss. Nu ska jag återgå till den betydligt mindre inspirerande teoretiska bakgrunden. Den som handlar om matematisk problemlösning. Och som jag egentligen borde lägga min tid på. Suck!
Ha det gott!
En svarta tavlan-häst. Bilden av mitt framtida liv... *filosofisk*
Goppeti hoppeti
Igår var Lakritstrollet och jag med på banhoppningsträning! Det var borta i Sjögestas ridhus, och det var Therese Thor, Vretas hopptränare, som höll i piskan (Bildligt talat alltså, hon är väldigt snäll, Therese. Men man har respekt för henne, det har man. :)).
På vägen dit höll jag på att få spunk. Lotemannen är inne i någon sorts tittperiod just nu. Igår var det värre än vanligt. Han gick så extreeemt lååångsamt och tittade på allt. Om jag försökte få honom att länga steget bromsade han istället, för det kunde ju faktiskt vara något farligt jag höll på att lura in honom i. Suck! På hemvägen däremot är det gärna fullt ös medvetslös för hans del. Då är ingenting läskigt utan man kan bara tuffa på utan att lägga märke till en enda attackerande bröteshög. Hmm...
Så fort vi kom fram till platsen med stort P och det fanns en massa andra hästar runtomkring blev Lotus jättepigg och glad. Vi red fram på Sjögestas stora, härliga utebana och hoppade fyra-fem språng. Därefter skrittade vi en stund utanför ridhuset innan vi fick gå in.
Inne i ridhuset travade och galopperade vi runt lite medan hindren sänktes. Vi skulle egentligen ha hoppat femtio centimeter, men Therese frågade mig om hindren kändes okej när flertalet av dem låg på sextio. Lotus var cool och framåt, så det kändes helt okej.
Sedan hoppade vi första hindret en gång och därefter hela banan. Det fanns mycket titthinder, men fastän Lotus ibland vinglade lite framför hindren bjöd han framåt hela tiden! Hans dåliga självförtroende när det gäller hoppning verkar sannerligen vara på bättringsvägen. Nu är det väldigt svårt att tänka sig att han så sent som i höstas stannade på fyrtiocentimetershinder. Det har alltså lönat sig att ta det lugnt en tid och mest hoppa över naturhinder på uteritter. Igår tyckte han det var jättekul att hoppa!
Vi fick ett stopp på hinder nummer två. Han blev lite överumplad när vi skulle hoppa vidare efter ettan, det gjorde vi ju inte förra gången. Så han stannade, men jag brydde mig inte ett dugg. Det kändes faktiskt ganska bra att få ett stopp när han kändes så bra i övrigt. När han vägrade i höstas bjöd han inte på hindren, utan tyckte det var jobbigt och läskigt att hoppa. Nu var det inte alls därför han stannade, utan bara på grund av en miss i kommunikationen. Han hoppade utan att tveka vid nästa försök, och sedan flöt resten av banan på av sig självt. Therese berömde hans rytmiska galopp! Därefter fick vi hoppa hindren ett-två-tre igen, men denna gången på sjuttio centimeter. Det var ingen skillnad. "Honom kan du ha mycket roligt med!", tyckte Therese.
Lotus, vad har jag gjort för att förtjäna dig?
Myssöndag
Igår kväll kom Matte hem efter en vecka på ett orienteringsläger i Spanien. Det har varit jättetomt utan honom, men idag har vi tagit igen förlorad tid genom att spendera en heldag ihop. Först hade vi en lugn morgon med frukost i soffan framför en film och sedan åkte vi till Tornby en sväng och shoppade lite. Jag skulle kolla om ett par ridbyxor som Sofie tipsat om på XXL Sport. De kostade bara 200 och var jättesnygga, men fanns tyvärr inte i min storlek. Däremot hittade vi ett par ridbyxor till Matte! Ett par marinblåa Mountain Horse för bara 200 spänn. Väldigt snygga dessutom, så det var inte mycket att fundera över.
Så nu har Matte en komplett ridutrustning. Min stackars karl... Vad var det som hände egentligen?
Först fick han en hjälm för att de reades ut på Hööks och flickvännens var för liten (sa hon i alla fall, för vad visste han om hur ridhjälmar ska sitta?).
Sedan gick de in en sväng på travshopen i Mantorp. (Hur hamnade han i Mantorp egentligen? Jo, det var visst något om att flickvännen, efter ett av många veterinärbesök, behövde någon som kunde stå och frysa i en timme på stallplan medan hon umgicks med sin häst på transportrampen. En person som hon sedan kunde bli arg på så att ilskan slapp gå ut över hästen, den väna varelsen. Se där, det finns en vettig anledning till allt som sker.)
Helt plötsligt hade de inne på travshopen råkat hamna i delen med mänskliga skor (fastän flickvännen i själva verket skulle titta på tillbehör till hästskor, hmm...) där flickvännen får syn på ett par jodphurs i karlens storlek. "Ser du, det är ju såna skor som Lenny har när han är ute och jagar. De är vattentäta och bra att använda till mycket!" Så hade karlen helt plötsligt ett par ridskor också.
Kort därpå råkade det slinka med ett par shortchaps i herrstorlek när flickvännen gjorde en internetbeställning från en konkursdrabbad hästshop. (De kostade ju nästan ingenting. Faktiskt.)
Och nu till sist: Ridbyxor! Det slutgiltiga steget mot en komplett ridutrustning är taget!
Nästa steg var det naturligaste i världen. De nya ridbyxorna var ju tvungna att invigas. På en långtur. Vilken tur att båda hästarna samtidigt fick motion. Vilken otur att Athena för dagen hade genomgått en fulländad metamorfos till en pansarhäst och behövde borstas i fyrtiofem minuter för att ens gå att sadla. Vilken tur att flickvännen fick hjälp med allt det där jobbiga en trött söndag. Nu blev det ju riktig kvalitetstid istället!
Skämt åsido, jag har verkligen världens bästa pojkvän! <3
Siktet inställt!
Det är så himla kul att träna! Speciellt när man rider en fyrbent arbetsmyra vid namn Lotus. Han är verkligen fantastisk, anstränger sig till det yttersta fastän han är genomsvett. Malin kommenterade det också: "Det är få hästar av hans sort som har sådan arbetsvilja. Han älskar verkligen att jobba, det bara lyser ur ögonen på honom!" Min underbara pojk!
Vi värmde upp med skritt-travövergångar och galopp, varefter vi fick rida öppna på ena långsidan och skänkelvikning från hörnbokstav till medellinje. Nästan samma väg som man rider i LA:3an. På medellinjen rakställde vi och red sedan ut i samma varv som vi kom ifrån.
Vi värmde upp med skritt-travövergångar och galopp, varefter vi fick rida öppna på ena långsidan och skänkelvikning från hörnbokstav till medellinje. Nästan samma väg som man rider i LA:3an. På medellinjen rakställde vi och red sedan ut i samma varv som vi kom ifrån.
Det var väldigt kul att rida öppna och skänkelvikning för Malin. När jag rider själv i paddocken hemma blir det inte alltid så perfekt, eftersom jag ofta nöjer mig med att han bara flyttar sidvärts. Lite unghäst-tänk liksom. Men igår red vi våra första korrekta skänkelvikningar, och jag känner verkligen att det var ett stort steg framåt. Nu ska vi fortsätta träna skänkelvikningar själva hemma i två veckor. Nästa onsdag kommer nämligen hästfysioterapeuten ut och behandlar båda hästarna, så den torsdagsträningen får vi skippa. Men torsdagen därpå kör vi igen. Det vore kul om jag lyckas befästa rörelsen tillräckligt tills dess för att kunna börja jobba med lite mer driv i traven då. Vi får väl se, han är ju väldigt snabblärd, och det märktes att pengen hade trillat ned i slutet av övningen igår. Då behövde jag inte jobba för att bogen skulle leda i rörelseriktningen, och bakdelen följde med bra. Han kämpade på jättebra även undan för högerskänkeln, fastän det blev jobbigare i det varvet. Vilken häst jag har! Malin tycker att jag gör rätt som satsar mot LA:3 den 25:e maj. Så nu blir det så, siktet är inställt!
Dessutom frågade jag Malin om galoppombyten. Lote har väldigt lätt för att byta, han byter gärna på uteritter och på böjda spår i hoppningen. Så jag frågade Malin om hur man ska tänka med byten i dressyren. Hon tyckte att vi ska vänta ett halvår till, tills den förvända galoppen och de enkla bytena sitter. Heh. Hon tror alltså att det kommer att sitta om ett halvår. Skritt-galopp-skrittövergångarna är fortfarande det vi har svårast för, så de enkla bytena känns faktiskt lite avlägsna just nu. Bara att träna på alltså!
Igår berättade Gith att det kommer att bli banhoppningsträning på Sjögestad den 2:a mars. Undrar om Trollet (Lotus) och jag ska ta oss en liten sväng då?
Här kommer en gammal bild på mitt Lakritstroll. Han var så tjock! Och söt! :)
Vår igen!
Dags för det årliga blogginlägget! Som jag längtat! Inte lätt att hålla sig härifrån kan jag lova, men jag har ansträngt mig och lyckats. Heh...
Vad som hänt sedan sist:
- Jag har tagit grönt kort (en besvikelse ur accessoarsynvinkel - man fick inget grönt kort, det registrerades digitalt) och får nu rida bland de stora barnen, PÅ RIKTIGA TÄVLINGAR!
- Lotemannen och jag har startat två dressyrtävlingar, en LB:1 i oktober på Heda, samt en LC:2 nu i februari på Mjölby ridklubb. Första gången fick vi 58,63% och senast fick vi 63,04. Duktig häst!
- Athena har fått diagnosen mineraliserat senfäste på höger framben. Det är ytliga böjsenan som krabbar. Senan är på grund av inlagrad kalk inte lika flexibel som den bör vara. Därför har Athena med ett halvårs mellanrum fått två senskideinflammationer som resulterat i en stor, genomgående galla ovanför kotleden. Efter att vi för andra gången kortisonbehandlat senskidan fick vi tid hos en ultraljusspecialist, som alltså kunde ställa diagnos. Mineralisering av senfästen hos häst är än så länge ett ganska outforskat område och man vet inte riktigt varför det uppstår. Det enda veterinären kunde säga efter ett par veckors luskande var att enstaka hästar drabbas. Av de hästar som hennes kollega, relativt sett expert inom området, hade stött på hade endast en tillfrisknat helt.
Så antagligen kommer Athena aldrig att återfå full funktion i senan, och det är ju inte riktigt ultimat hos en häst som har ett par-tre centimeter högre bakdel än framdel, har ett gediget bogparti och väldigt korta, stumma kotor fram. Sammanfattning: en häst av hennes typ belastar redan frambenen lite för mycket, utan att dessutom ha en funktionsstörning i stötdämpningssystemet. Detta kan vi dessutom krydda med att fröket gillar hopp och studs lite för mycket för sitt eget bästa. Suck.
Nu får hon hålla till godo med att bara bli riden fem dagar i veckan (eventuellt med lite abstinensskritturer utöver det). Vi travar väldigt lite, eftersom traven är mest påfrestande för senan. Vi har fått sluta hoppa, men ska istället satsa fullt ut på reining och trail. Jag håller stenkoll på hennes galla, och det verkar som att den mår bra av det nya schemat. Den är numera obefintlig. Och då menar jag inte obefintligt liten utan just obefintlig. SKÖNT! Vi har dessutom slagit in på trickträningsvägen, nu kan hon buga när jag sätter mig ner, samt början till spansk skritt både avsuttet och uppsuttet. Hon tycker det är jättekul!
- Athena var iväg på betäckning i somras, men blev inte dräktig. Hingsten heter Nobody och kommer från Italien, en riktig liten läckerbit. Men som sagt tog det sig inte fastän jag var utan henne i fem veckor. :( "Men mineraliseringen då, hur är det med ärftligheten?", tänker ni kanske. Det finns inget som hittills pekar på att det går i arv. Inte på humanitärsidan heller, där forskningen är mer gedigen. Men jag var ändå noga med att välja en hingst av den gracilare haflingertypen. Manken ska dessutom vara högre än korset och framkotorna ska vara normala. Hos Nobody lyckades jag pricka av både kravlista och önskelista (snygg exteriör i övrigt, mycket tagel, och trevliga gångarter), men som sagt bidde det ju inget föl. :( Athena får dock komma tillbaka gratis i år och det finns några andra hunkhingstar där också... ;)
Mycket mer vadde det inte. Jag går i skolan som vanligt, skriver exjobb just nu. Jag, Matte och Matsekatten har det fint. Vi bor kvar på samma plats och det mesta är oförändrat faktiskt.
Framtiden då? I den allra närmaste framtiden, det vill säga ikväll, ska jag och Lotetrollet bege oss till Vreta och Malin på dressyrträning. Det ska bli kul! På lite längre sikt har vi en LB:1a inbokad i mitten av april på Heda, och sedan kanske vi vågar försöka oss på ett LA-program på Vreta i slutet av maj... Det känns inte alltför avlägset i alla fall. :) Athena och jag ska vara med på en träningstävling hos Ronny Åman den 23 mars. Förutom det måste vi försöka hitta en westerntränare som vi kan börja träna lite för. Vi har massor att lära inom både reining och trail!
Och bloggen då? Jag lovar ingenting, för det jag lovat tidigare har jag inte levt upp till. Så vi får väl se! >=)
Plugg vs Sprittande Vårkänslor
Skolarbete är som ett paraply vid regn. I efterhand, när kläderna är genomvåta och man håller på att frysa häcken av sig önskar man att man hade använt paraplyet. Men just när man är där ute i det härliga, uppfriskade vårregnet... Inte katten vill man väl släpa runt på ett paraply? Just idag regnar det ute, och det hade därför varit ypperligt att lägga tiden på att plugga. Men istället kommer jag att sitta och plugga ikväll/natt, precis som alla andra kvällar, och imorgon kommer jag ha dåligt samvete för att jag inte använt min självstudiedag till det den är till för. Men just nu känner jag bara: Jag måste ut till hästarna! Inte kan jag sitta inne när det härliga vårregnet strilar ner utanför fönstret och hästarna finns femtio meter bort, villiga till en skogstur?
Huvudet är fullt av härliga tankar. Nu är äntligen snön borta från vägar, ängar och paddock. På lördag ska jag köra upp bommarna till paddocken från ridhuset, och sedan blir det inget mer dammigt ridhus förrän till hösten. Jag älskar vår paddock. Den har perfekt underlag, är 25x60 meter stor och har bra belysning. Den blir aldrig blöt och aldrig dammig. På tal om damm så fick en av sadlarna sig en ordentlig rengöring igår. Samtidigt passade jag på att byta schabrak och sätta på nya gummiplattor och gummiband på stigbyglarna. Hööks har nämligen fått in gröna och lila stigbygelplattor med matchande gummiband, vilket jag såklart inte kunde motstå att köpa. Så nu har Athena en blankputsad sadel, med rent grönt schabrak, gröna stigbygelplattor och -gummiband. Kan det bli bättre? I och för sig kan det väl det. När jag har smörjt upp Lotus sadel också, satt på ett rent lila schabrak på den, och bytt ut hans svarta stigbygelgummigrejor till lila dito. Så snyggt det kommer bli!! :D
Någon dag inom kort ska Matte, Sofie, Kicki, Isabelle och jag hjälpas åt att bygga fler terränghinder i sommarhagen. Mattias hjälp kommer att vara guld värd, eftersom han lätt kan se till att vi får stockar till hindren. I förrgår satt jag och kollade på Hippsons klipp där Badmintons bandesigner visar och berättar om årets terrängbana. Snacka om att jag blev inspirerad! Dock räcker det nog att göra hindren en tiondel så svåra. Fy sjutton vad läskiga många av dem ser ut! Bland annat finns det en donut av korgmaterial som ekipagen ska hoppa igenom. Donuten står uppe på en smal, hög bank och i landningen sluttar marken brant nedåt. Därmed gäller det att hästen inte hoppar stort genom det skräckinjagande hindret, för då kommer den att få ett för stort fall på andra sidan. Varför ska man bygga farliga hinder med avsikt? Jag tror det hade blivit en lika spännande tävling utan. Det finns redan tillräckligt stor olycksrisk utan att man behöver sträva efter olyckor genom att bygga sk "utslagsgivande" hinder. Visst ska det finnas svårigheter, det är ju ändå världseliten som tävlar, men det finns ingen vinst som är värd liv som insats.
För att prata om något roligare har jag en ny westernsadel på g. Det är en ursnygg ranchsadel importerad från USA. Jag har letat ny sadel länge eftersom jag inte får tävla med min nuvarande då den saknar horn. Att jag äntligen hittat en nu kunde inte varit mer vältajmat, eftersom det blir tävling i Trail och Pleasure den 28:e april på Heda. Hoppas bara att den ligger bra på Athena, men måtten verkar lovande.
Nehej, nu har jag suttit här tillräckligt länge och försökt samla kraft till plugg. Det är bara att inse att sittande inte leder till mer ork. Vad jag behöver är hästkrafter. So that´s what I´m gonna get! See ya!
2/3 + 1000
Massor har hänt! Igen.
- Athena och jag har ställt upp i vår första westerntävling
- Jag har fått en ny häst
- Mattias och jag har fått tag i en lägenhet
- Athena har fått sina vargtänder utdragna, och sin sadel omstoppad
Hmm. Det tog lite udden av det hela att listan blev så kort, men varje punkt innebär ett företag i sig, vill jag lova!
Först ut: Den andra tredjedelen av nyårslöftet, nämligen westerntävlingen. GOWR anordnade tävling på Heda ridklubb den 28 maj. Jag beslutade raskt att ställa upp i Trail D, Horsemanship D och Reining D, utan att tänka närmare på hur dessa tävlingsgrenar var placerade på dagordningen. Det visade sig dock snabbt att Trailen låg först på dagen kl 9.00, och reingen sist ca kl 13.30. Horsemanshipen var placerad precis i mitten. Inte vidare genomtänkt från min sida, och Athena blev rejält less mot dagens slut. Början gick dock hyfsat bra, med en andraplats i trailen trots en tappad grind. Jag var väldigt nervös, vilket smittade av sig på Athena. När vi kom fram till grinden skulle jag väntat en stund och låtit oss båda tänka, men istället skyndade jag på, vilket resulterade i ett missförstånd och att jag tappade repet. Men protokollet såg bra ut, och filmen på kameran likaså. Och som sagt, en andraplats är alltid trevligt. I horsemanshipen blev Athena väldigt uppjagad, så linjerna blev krokiga och halten sned. Railworken (när alla rider på spåret samtidigt, och domarna bedömer ryttarens sits och inverkan sett från sidan) gick riktigt bra. När det var dags för reiningen hade alla åkt hem förutom jag, Athena och ett annat ekipage. Vid det här laget, efter sex timmar hemifrån, ville Athena inte vara med längre. Hon gjorde det hon skulle, men var stressad och okoncentrerad. Reiningen har absolut gått bättre på träning, och eftersom jag inte visste hur inridningen och starten skulle gå till travade jag in, vilket resulterade i att vi blev diskade. Dock var dagen väldigt lärorik, och vi fick med oss mycket hem att träna vidare på. Inklusive en regelbok från WRAS.
Min "nya" häst: Jag fick Lotus i somras, men eftersom han fortfarande var hingst kunde jag inte ta honom med mig till Linköping då. Den andra november 2011 kastrerades han alltså, och i helgen, den 5-6 maj, var Gith och jag hemma i Karlskrona och hämtade honom. Så nu har jag alltså båda mina hästar här hos mig i Linköping. Gaah! BÅDA mina hästar. Det är inte klokt! Hur som helst är han jättefin, och alla är redan kära i honom. Idag var vi inne i ridhuset för första gången, och han blev mycket förtjust i att spegla sig i den stora ridhusspegeln. Han tyckte själv att han var mycket ståtlig! Lotus är född 2005, och e. Elmer (Norsk fjordhäst), u. Sanne (Norsk kallblodstravare), och han är ca 150 cm i mankhöjd. Ni kan tänka er att han är en riktig köttbulle, ja, folk tror faktiskt att det är ardenner i honom. Men förhoppningsvis blir han lite smäckrare med träning.
Om Mattes och min nya lägenhet finns inte mycket att säga. Det är en stor tvåa, och den ligger precis intill stallet. Det ska bli underbart att ha så nära till hästarna igen! Och självklart ska det bli underbart att flytta ihop också. ;)
Athena har haft sina vargtänder i nästan fjorton år, men inte nu längre alltså. Den duktiga tandläkaren Maxime kom ut och kollade igenom ett gäng hästar i stallet. Han fann att tandköttet runt Athenas vargtänder var väldigt irriterat, och att de dessutom satt löst, så han tog bort dem. Det ska bli väldigt spännande att rida med bett igen om en vecka! Dessutom lämnade jag in min sadel för omstoppning förra helgen, så nu är den alldeles slät och fin och välfylld. Till skillnad från plånboken. Men bara det bästa duger åt den bästa, och Athena är sannerligen världens bästa (sto, får jag väl tillägga nu när jag dessutom har fått mig en valack. Kors)
- Athena och jag har ställt upp i vår första westerntävling
- Jag har fått en ny häst
- Mattias och jag har fått tag i en lägenhet
- Athena har fått sina vargtänder utdragna, och sin sadel omstoppad
Hmm. Det tog lite udden av det hela att listan blev så kort, men varje punkt innebär ett företag i sig, vill jag lova!
Först ut: Den andra tredjedelen av nyårslöftet, nämligen westerntävlingen. GOWR anordnade tävling på Heda ridklubb den 28 maj. Jag beslutade raskt att ställa upp i Trail D, Horsemanship D och Reining D, utan att tänka närmare på hur dessa tävlingsgrenar var placerade på dagordningen. Det visade sig dock snabbt att Trailen låg först på dagen kl 9.00, och reingen sist ca kl 13.30. Horsemanshipen var placerad precis i mitten. Inte vidare genomtänkt från min sida, och Athena blev rejält less mot dagens slut. Början gick dock hyfsat bra, med en andraplats i trailen trots en tappad grind. Jag var väldigt nervös, vilket smittade av sig på Athena. När vi kom fram till grinden skulle jag väntat en stund och låtit oss båda tänka, men istället skyndade jag på, vilket resulterade i ett missförstånd och att jag tappade repet. Men protokollet såg bra ut, och filmen på kameran likaså. Och som sagt, en andraplats är alltid trevligt. I horsemanshipen blev Athena väldigt uppjagad, så linjerna blev krokiga och halten sned. Railworken (när alla rider på spåret samtidigt, och domarna bedömer ryttarens sits och inverkan sett från sidan) gick riktigt bra. När det var dags för reiningen hade alla åkt hem förutom jag, Athena och ett annat ekipage. Vid det här laget, efter sex timmar hemifrån, ville Athena inte vara med längre. Hon gjorde det hon skulle, men var stressad och okoncentrerad. Reiningen har absolut gått bättre på träning, och eftersom jag inte visste hur inridningen och starten skulle gå till travade jag in, vilket resulterade i att vi blev diskade. Dock var dagen väldigt lärorik, och vi fick med oss mycket hem att träna vidare på. Inklusive en regelbok från WRAS.
Min "nya" häst: Jag fick Lotus i somras, men eftersom han fortfarande var hingst kunde jag inte ta honom med mig till Linköping då. Den andra november 2011 kastrerades han alltså, och i helgen, den 5-6 maj, var Gith och jag hemma i Karlskrona och hämtade honom. Så nu har jag alltså båda mina hästar här hos mig i Linköping. Gaah! BÅDA mina hästar. Det är inte klokt! Hur som helst är han jättefin, och alla är redan kära i honom. Idag var vi inne i ridhuset för första gången, och han blev mycket förtjust i att spegla sig i den stora ridhusspegeln. Han tyckte själv att han var mycket ståtlig! Lotus är född 2005, och e. Elmer (Norsk fjordhäst), u. Sanne (Norsk kallblodstravare), och han är ca 150 cm i mankhöjd. Ni kan tänka er att han är en riktig köttbulle, ja, folk tror faktiskt att det är ardenner i honom. Men förhoppningsvis blir han lite smäckrare med träning.
Om Mattes och min nya lägenhet finns inte mycket att säga. Det är en stor tvåa, och den ligger precis intill stallet. Det ska bli underbart att ha så nära till hästarna igen! Och självklart ska det bli underbart att flytta ihop också. ;)
Athena har haft sina vargtänder i nästan fjorton år, men inte nu längre alltså. Den duktiga tandläkaren Maxime kom ut och kollade igenom ett gäng hästar i stallet. Han fann att tandköttet runt Athenas vargtänder var väldigt irriterat, och att de dessutom satt löst, så han tog bort dem. Det ska bli väldigt spännande att rida med bett igen om en vecka! Dessutom lämnade jag in min sadel för omstoppning förra helgen, så nu är den alldeles slät och fin och välfylld. Till skillnad från plånboken. Men bara det bästa duger åt den bästa, och Athena är sannerligen världens bästa (sto, får jag väl tillägga nu när jag dessutom har fått mig en valack. Kors)
Två härliga träningspass
I tisdags red jag hopplektion för Gith. Övningen som jag fick rida är delvis stulen från Linda Nordvall, en av Vretas instruktörer, och den är riktigt bra. Såhär ser den ut:
Efter uppvärmningen fick jag och Athena galoppera på volten i båda varven och skutta över ett lågt hinder gjort av sockerbitar och en bom, med en markbom framför. På grund av materialbrist fick Gith använda en avbruten bom, och därför blev hindret bara en och en halv meter brett. Det var dock väldigt nyttigt, eftersom jag har en tendens att hoppa snett över hindret vid hoppning på volt. Nu var jag tvungen att rama in och rida för ytterhjälperna för att vi inte skulle missa hindret. Athena skötte sig kanon, och hade riktigt roligt. Hon älskar verkligen att hoppa! :) När vi var ordentligt framhoppade fick vi börja med övningen.
Beskrivning: Man börjar med de två hindrena som står på ena kortsidan, och låter hästen arbeta över dem som på en liten åttvolt. Eftersom vägarna är väldigt snäva krävs det att hästen vänder för ytterhjälperna och orkar korta galoppen tillräckligt, för att den ska kunna genomföra övningen i balans. Hindren ska inte vara höga, ca 50-60 cm är lagom. Målet är att gymnastisera och stärka hästen, att den ska vara följsam och avspänd, och hoppa runda språng över hindren. När ekipaget har hittat vägarna och kommit in i en jämn rytm kan de fortsätta på en bruten linje ut mot långsidan och över stigsprånget. Avslutningsvis rids ett varv på volten över det smala hindret för att återfå balans och lyhördhet.
Athena genomförde övningen väldigt bra. Hon var mjuk och uppmärksam, och väldigt positiv. Jag är även nöjd med min egen insats, bortsett från att jag blev lite spänd när vi styrde mot stigsprånget. Det var högre än de andra hindren, och då blev jag lite feg. Det resulterade i att vi fick sämre galopp emot, och att Athena därför fick ta i onödigt mycket över hindret. Så det får vi fortsätta jobba med, plus att jag måste komma ihåg att trampa hälarna framåt-nedåt även över större hinder än 70 cm. Nu glider underskänkeln bak, och därmed överlivet fram, åt skogen för mycket. I slutet av passet låg stigsprånget på 95 cm (enligt Gith på närmare 97 cm), och det var inte minsta problem för Athena att hoppa den höjden. Jag tror dessutom att det är lättare att hoppa en bana där alla hinder ligger på ungefär samma höjd, eftersom det inte blir samma psykiska grej att "nu styr vi på det högsta hindret". Så snart kan vi nog hoppa banor på 90-100 cm. Det vore riktigt tufft! Min underbara häst! :)
Igår var det träning på Vreta för Malin Hansson. Vi tränade skänkelvikningar. Vi skulle rida från hörnbokstaven till x, rakställa och runda Malin där innan vi flyttade tillbaka ut till långsidan igen till nästa hörnbokstav. Athena tyckte att övningen var väldigt behaglig, antagligen eftersom så tvära förflyttningar liknar westernridningens sidepass som vi tränat så mycket på. I vilket fall var hon så duktig att Malin utbrast "Hon är ju bara SÅ häftig!" (Och: Ja, jag samlar på Malincitat som uttrycker positiva saker om Athena.) I galoppen fick jag för första gången uppleva hur det känns att "pluppa runt" och låta hästen göra jobbet (istället för att jag ska galoppera åt henne). Ljuvligt, vill jag lova! Det allra roligaste är att Athena är så positiv och nöjd, och att hon verkligen tycker att det är roligt att träna. Det peppar mig mer än något annat att göra mitt allra bästa. Det, och att Malin lagt märke till att jag gör mina "läxor", dvs tränar på det hon säger åt mig att träna på, mellan passen.
Idag är Athena ledig, och jag ska försöka plugga. Nu när jag har skrivit det här får jag väl hasa ner från mina rosenmoln och ta mig i kragen. Imorgon ska jag iväg och titta på westerntävling, och då vill jag inte ha något skolarbete hängandes över mig. Jag ser verkligen fram emot morgondagen, det ska bli jättekul och inspirerande, särskilt eftersom Athena och jag nu äntligen har en komplett westernutrustning. Jag köpte träns och tyglar begagnat från en kvinna i Ödeshög. Jättefina grejor, och säljaren i fråga var dessutom väldigt trevlig. Hon är engagerad i Double W, en av westernklubbarna i Östergötland. Roligt att lära känna lite westernfolk också. :)
Beskrivning: Man börjar med de två hindrena som står på ena kortsidan, och låter hästen arbeta över dem som på en liten åttvolt. Eftersom vägarna är väldigt snäva krävs det att hästen vänder för ytterhjälperna och orkar korta galoppen tillräckligt, för att den ska kunna genomföra övningen i balans. Hindren ska inte vara höga, ca 50-60 cm är lagom. Målet är att gymnastisera och stärka hästen, att den ska vara följsam och avspänd, och hoppa runda språng över hindren. När ekipaget har hittat vägarna och kommit in i en jämn rytm kan de fortsätta på en bruten linje ut mot långsidan och över stigsprånget. Avslutningsvis rids ett varv på volten över det smala hindret för att återfå balans och lyhördhet.
Athena genomförde övningen väldigt bra. Hon var mjuk och uppmärksam, och väldigt positiv. Jag är även nöjd med min egen insats, bortsett från att jag blev lite spänd när vi styrde mot stigsprånget. Det var högre än de andra hindren, och då blev jag lite feg. Det resulterade i att vi fick sämre galopp emot, och att Athena därför fick ta i onödigt mycket över hindret. Så det får vi fortsätta jobba med, plus att jag måste komma ihåg att trampa hälarna framåt-nedåt även över större hinder än 70 cm. Nu glider underskänkeln bak, och därmed överlivet fram, åt skogen för mycket. I slutet av passet låg stigsprånget på 95 cm (enligt Gith på närmare 97 cm), och det var inte minsta problem för Athena att hoppa den höjden. Jag tror dessutom att det är lättare att hoppa en bana där alla hinder ligger på ungefär samma höjd, eftersom det inte blir samma psykiska grej att "nu styr vi på det högsta hindret". Så snart kan vi nog hoppa banor på 90-100 cm. Det vore riktigt tufft! Min underbara häst! :)
Igår var det träning på Vreta för Malin Hansson. Vi tränade skänkelvikningar. Vi skulle rida från hörnbokstaven till x, rakställa och runda Malin där innan vi flyttade tillbaka ut till långsidan igen till nästa hörnbokstav. Athena tyckte att övningen var väldigt behaglig, antagligen eftersom så tvära förflyttningar liknar westernridningens sidepass som vi tränat så mycket på. I vilket fall var hon så duktig att Malin utbrast "Hon är ju bara SÅ häftig!" (Och: Ja, jag samlar på Malincitat som uttrycker positiva saker om Athena.) I galoppen fick jag för första gången uppleva hur det känns att "pluppa runt" och låta hästen göra jobbet (istället för att jag ska galoppera åt henne). Ljuvligt, vill jag lova! Det allra roligaste är att Athena är så positiv och nöjd, och att hon verkligen tycker att det är roligt att träna. Det peppar mig mer än något annat att göra mitt allra bästa. Det, och att Malin lagt märke till att jag gör mina "läxor", dvs tränar på det hon säger åt mig att träna på, mellan passen.
Idag är Athena ledig, och jag ska försöka plugga. Nu när jag har skrivit det här får jag väl hasa ner från mina rosenmoln och ta mig i kragen. Imorgon ska jag iväg och titta på westerntävling, och då vill jag inte ha något skolarbete hängandes över mig. Jag ser verkligen fram emot morgondagen, det ska bli jättekul och inspirerande, särskilt eftersom Athena och jag nu äntligen har en komplett westernutrustning. Jag köpte träns och tyglar begagnat från en kvinna i Ödeshög. Jättefina grejor, och säljaren i fråga var dessutom väldigt trevlig. Hon är engagerad i Double W, en av westernklubbarna i Östergötland. Roligt att lära känna lite westernfolk också. :)
Förresten...
...vore det kanske på sin plats med en liten förklaring. Mina inlägg innehåller, som ni kanske har lagt märke till, en del märkliga ord. Några av dessa är smek(?)namn på min häst. Här följer en lista på de hon får stå ut med hittills, men jag kan inte garantera att listan inte utökas med tiden. (Läs: Jag kan garantera att den utökas med tiden.)
-Athena (när de som inte känner mig/henne hör på, och för det mesta annars också)
-Frökenmadame (namnet på hennes personlighet)
-Fröket (förkortning av Frökenmadame, men plockar ned henne från hennes piedestal)
-Damen med Mustaschen (festligt vardagsnamn som syftar till damens ogenerande men rikliga hårväxt på överläppen)
-Pälsklingen (används vid gott humör)
-Älskling (hennes namn när hon har betett sig/är på väg att bete sig riktig, riktigt illa)
Så! De två sistnämnda lär ni nog inte få se skymten av, eftersom Athena själv är den enda som får höra dem. De är alltså inte om-namn, utan till-namn, för att göra en smärre förvrängning dessa kategoriers betydelse. Men resten används flitigt. Inte alltid i den betydelse som står att läsa ovan, men för det mesta.
-Athena (när de som inte känner mig/henne hör på, och för det mesta annars också)
-Frökenmadame (namnet på hennes personlighet)
-Fröket (förkortning av Frökenmadame, men plockar ned henne från hennes piedestal)
-Damen med Mustaschen (festligt vardagsnamn som syftar till damens ogenerande men rikliga hårväxt på överläppen)
-Pälsklingen (används vid gott humör)
-Älskling (hennes namn när hon har betett sig/är på väg att bete sig riktig, riktigt illa)
Så! De två sistnämnda lär ni nog inte få se skymten av, eftersom Athena själv är den enda som får höra dem. De är alltså inte om-namn, utan till-namn, för att göra en smärre förvrängning dessa kategoriers betydelse. Men resten används flitigt. Inte alltid i den betydelse som står att läsa ovan, men för det mesta.
En tredjedels nyårslöfte avklarat!
Söndagen den 11 mars var jag och Athena på hopp-clear round på Heda. Hon skötte sig ypperligt, och trivdes som fisken i vattnet med all uppmärksamhet från både två- och fyrbenta. Vi värmde upp med en runda på 50 cm, och hoppade sedan samma bana på 70 cm. Det är inte klokt vad enkelt allt har blivit med Athena på sista tiden. Fastän jag red med ungefär samma koordination och sinnesnärvaro som en bal halm fixade Fröket alltihop galant. 70-banan fick hon dessutom hoppa två gånger, på grund av bristande koncentrationsförmåga hos Halmbale På Lift. Första försöket avslutades nämligen med fel hinder, ack, ack. Mina tävlingsnerver är långt ifrån stabila, men med rätt sorts härdning (dvs träning, träning och åter träning) hoppas jag att de blir bättre med tiden. Att tänka på till nästa gång: Se till att ha bättre galopp, med mer energi och bjudning, samt rida bättre vägar. Nästa gång tror jag dessutom att jag bara ska vara med i 70-klassen, men hoppa den höjden två gånger. På så vis slipper vi mycket väntetid, som gör att jag tappar koncentrationen. Först när jag rider mer koncentrerat ska vi vara med på högre höjder. Att vara nöjd med: Athenas prestation. Okomplicerad, positiv och riktigt duktig. Och dessutom: Vi fick vår första rosett tillsammans!
En nöjd och glad Athena, tillbaka i stallet igen efter clear rounden
Ljuvliga djur!
Eller i varje fall en ljuvlig Athena. Under dressyrtäningen igårkväll var hon helt fantastisk! Mjuk som smör, och helt stadig i formen. Huvudövningen gick ut på att vi skulle rida skänkelvikningar på hörnlinjen. Vi började med att flytta undan för höger skänkel. Meningen var att vi skulle släppa ut ytterbogen så att hästarna blev rejält böjda i kroppen och därmed mer lösgjorda de första gångerna, varefter vi rätade ut dem alltmer och slutligen red korrekta skänkelvikningar. Det gick som en dans, och jag kände mig nöjd oavsett hur det sedan skulle gå i vänster varv, som är Athenas svåra. Men konstigt nog gick det lika bra även i det varvet. Tro mig när jag säger att jag var förbryllad. Resten av passet gick också strålande, och Malin fullkomligen öste beröm över oss. Det var bara händerna som inte var tiptop. Vattenglaset mellan händerna måste bytas ut mot en fotboll för att någon som helst stabilitet ska kunna garanteras. Suck. Men jag jobbar på. När vi sedan red hemåt genom snön funderade jag återigen över skänkelvikningarna, och då kom jag på att jag tänkt fel. Athenas svåra varv är ju inte alls vänster, utan höger. Alltså började vi i det svårare, och det gick jättebra fastän jag inte tänkte på det. Med andra ord kanske mitt vanliga kompenserande för hennes svagheter i själva verket saboterar mer än hjälper? Och är det inte alltid så med hästar? Grattis i en plastpåse liksom. Att jag ständigt behöver jag påminnas om en sådan självklarhet... Det man tror är lätt blir lätt, och det man tror är svårt görs svårt. Det är bara att välja: den positiva spiralen, eller den negativa? Jag önskar bara att det hade varit lättare att följa den regeln, att tänka positivt. Men övning ger färdighet (som sagt, det gäller att se allt från den ljusa sidan)!
Inläggets rubrik syftar även till min svenskkurs nuvarande tema, som är läsförståelse och skrivning. Irreguljär stavning som hänger kvar från forntiden ställer till med problem för både läsare och skrivare. Fast jag måste säga att juvliga jur ser alldeles galet ut. Det är knepigt det där. En del av mig håller med om att det svenska språket skulle förbättras om stavningen övergick till att vara mer ljudenlig. Finskan är till exempel ett väldigt alfabetiskt språk, vilket innebär att om bara kunskap om grafem (bokstäver) och fonem (bokstävernas ljud) finns, kan man i princip stava rätt genom att skriva orden "som de låter". Finländarna visar för övrigt goda resultat på internationella lästest. Men! Det går inte att komma ifrån att jag får rysningar varje gång jag ser ordet "dom" istället för "de" eller "dem", varje gång jag läser en intervju återgiven i talpråk, och varje gång jag tänker på att att tidigare inkorrekt stavning nu är legitim på grund av språkets ständiga föränderlighet. Regeln säger nämligen att språkets ramar följer användarnas bruk. Så snart kommer väl "Kyckling lever med äpplemos" att vara fullt acceptabel svenska. Jag bävar. Och ändå... Varför hålla på traditioner för sakens skull, när en förändring mot ett mer alfabetiskt språk skulle underlätta för många i vårt alltmer skriftspråkliga samhälle?
Inläggets rubrik syftar även till min svenskkurs nuvarande tema, som är läsförståelse och skrivning. Irreguljär stavning som hänger kvar från forntiden ställer till med problem för både läsare och skrivare. Fast jag måste säga att juvliga jur ser alldeles galet ut. Det är knepigt det där. En del av mig håller med om att det svenska språket skulle förbättras om stavningen övergick till att vara mer ljudenlig. Finskan är till exempel ett väldigt alfabetiskt språk, vilket innebär att om bara kunskap om grafem (bokstäver) och fonem (bokstävernas ljud) finns, kan man i princip stava rätt genom att skriva orden "som de låter". Finländarna visar för övrigt goda resultat på internationella lästest. Men! Det går inte att komma ifrån att jag får rysningar varje gång jag ser ordet "dom" istället för "de" eller "dem", varje gång jag läser en intervju återgiven i talpråk, och varje gång jag tänker på att att tidigare inkorrekt stavning nu är legitim på grund av språkets ständiga föränderlighet. Regeln säger nämligen att språkets ramar följer användarnas bruk. Så snart kommer väl "Kyckling lever med äpplemos" att vara fullt acceptabel svenska. Jag bävar. Och ändå... Varför hålla på traditioner för sakens skull, när en förändring mot ett mer alfabetiskt språk skulle underlätta för många i vårt alltmer skriftspråkliga samhälle?
Framgång
Jag är faktiskt riktigt nöjd med veckan hittills. Jag blev nyss färdig med den sista läsningen inför seminariet i morgon. Sedan i måndags eftermiddag, när den nya kursen inleddes (Svenska) har jag läst två böcker, samt två kapitel i ett par andra läroböcker. Eftersom första delkursen, som sträcker sig över fyra veckor, har en boklista med sju titlar (med ett genomsnittspris på 300 kr...hmm...d.v.s 2100 kr sammanlagt) tillbringar jag all min tid på biblioteket, där böckerna finns som referenslitteratur. Enda nackdelen är att böckerna inte får vistas utanför bibliotekets dörrar, men jag kan stå ut med träsmak i baken när lärarna begär att vi ska hosta upp så vettlösa summor. Jag har utgifter nog som det är, med lägenhet, häst och resor. Suck. Men det har alltså fungerat riktigt bra denna veckan. Skönt!
Ikväll släpade jag som vanligt med mig Fröket till Vretaridhuset och Maliablo Hansson. Eller borde jag kanske säga att det var hon som släpade med mig? Damen med Mustaschen var grymt taggad idag! Dagen till ära fick jag låna Giths dressyrsadel. Den låg helt okej på Athena, men min ändalykt är något för stor för ett sextontums säte, vilket resulterade i en travsits á la Skål med Kräm. Malin var dock nöjd ("Det SKA skumpa när man rider dressyr, det är då det är RÄTT!" (citat från den ljuva KY-tiden, ack ack)). Det är bara att hoppas att jag får en massa jobb på cafeterian framöver, så att jag kan köpa mig en egen dressyrsadel. Innan sommaren måste jag ha en i varje fall, men varför just det är så viktigt ska jag inte avslöja riktigt än. Det är stora planer på gång!
Malin hade kommit på riktigt roliga övningar ikväll. Vi red bland annat halva bakdelsvändningar i både skritt, trav och galopp innanför fyrkantsspåret. Först missförstod jag uppgiften och hade Athena väldigt rak, nästan motställd, genom vändningarna. Men när Malin sade att det här, det var en utmärkt övning för att jobba med vår stela högersida, då trillade myntet ner. Det är märkligt vad man gör saker svåra ibland. Så fort jag började tänka annorlunda, och följdaktligen rida annorlunda, blev det lekande lätt. Jag kunde ha henne rak på rakt spår, och sedan ta en förhållning, ha kvar stödet på yttertygeln och samtidigt ha henne böjd runt innerskänkeln i vändningen. Och hon följde högertygelns ledande tygeltag utan att skjuta ut vänsterbogen och flyta ut, eller bara välta till höger som hon brukar. Jag vet inte vad som hände, men jag fick en riktig aha-upplevelse. Det var länge sedan det hände i ridningen, och jag hade glömt bort hur ljuvlig den känslan är. Nu ska jag krypa i säng. Hoppas att jag får drömma om bakdelsvändningar i natt...
Ikväll släpade jag som vanligt med mig Fröket till Vretaridhuset och Maliablo Hansson. Eller borde jag kanske säga att det var hon som släpade med mig? Damen med Mustaschen var grymt taggad idag! Dagen till ära fick jag låna Giths dressyrsadel. Den låg helt okej på Athena, men min ändalykt är något för stor för ett sextontums säte, vilket resulterade i en travsits á la Skål med Kräm. Malin var dock nöjd ("Det SKA skumpa när man rider dressyr, det är då det är RÄTT!" (citat från den ljuva KY-tiden, ack ack)). Det är bara att hoppas att jag får en massa jobb på cafeterian framöver, så att jag kan köpa mig en egen dressyrsadel. Innan sommaren måste jag ha en i varje fall, men varför just det är så viktigt ska jag inte avslöja riktigt än. Det är stora planer på gång!
Malin hade kommit på riktigt roliga övningar ikväll. Vi red bland annat halva bakdelsvändningar i både skritt, trav och galopp innanför fyrkantsspåret. Först missförstod jag uppgiften och hade Athena väldigt rak, nästan motställd, genom vändningarna. Men när Malin sade att det här, det var en utmärkt övning för att jobba med vår stela högersida, då trillade myntet ner. Det är märkligt vad man gör saker svåra ibland. Så fort jag började tänka annorlunda, och följdaktligen rida annorlunda, blev det lekande lätt. Jag kunde ha henne rak på rakt spår, och sedan ta en förhållning, ha kvar stödet på yttertygeln och samtidigt ha henne böjd runt innerskänkeln i vändningen. Och hon följde högertygelns ledande tygeltag utan att skjuta ut vänsterbogen och flyta ut, eller bara välta till höger som hon brukar. Jag vet inte vad som hände, men jag fick en riktig aha-upplevelse. Det var länge sedan det hände i ridningen, och jag hade glömt bort hur ljuvlig den känslan är. Nu ska jag krypa i säng. Hoppas att jag får drömma om bakdelsvändningar i natt...
Svettigt värre
Igår tränade Athena och jag för Malin Hansson igen efter en lättjefylld jul och ett dito nyår. Under julen var jag hemma på Sturkö från den 23:e till den 26:e, och över nyår var Mattias och jag i Sälen tillsammans med fem av hans kompisar. Det var verkligen underbart att komma iväg, och trots min oro fungerade skidåkningen riktigt bra efter ett par dagar. Eftersom jag inte har stått på ett par skidor sedan före benbrottet var jag rädd att balansen och benstyrkan inte skulle räcka till, men så var alltså inte fallet. Det är superhärligt att åka skidor, och tre av dagarna hade vi god tur med vädret och fick åka i solken och utan isiga vindar. Det var bara en av dagarna som jag hade riktig hemlängtan, eller ska jag kanske säga Athenalängtan? Annars klarade jag mig hyfsat från det dåliga samvete som alltid brukar drabba mig när jag åker iväg. Jag kom hem i torsdags kväll, den 5:e januari. I fredags var Frökenmadame mer än lovligt pigg, men det gick som tur väl var över ganska snabbt. Dock tyckte jag att hon var lite för trippig i dressyren, och att galoppfattningarna inte var tiptop, men med tanke på att hon varit ledig ett tag tänkte jag att det fick jag väl ta. Med andra ord hade jag inte några högre förväntningar när jag red iväg till Vreta igår. Men visst är det roligt att hästar aldrig slutar förvåna en? Athena går från klarhet till klarhet, även utan mina ansträngningar tydligen. Jag var genomsvett och helt slut, men Athena orkade rulla på i samma korta galopptempo som de vältränade halvbloden. Det har INTE funkat förut, utan hon har orkat ett tag. Sedan har hon blivit lång och flack så att jag har fått bryta av och fatta ny galopp. Vi red mycket på mittvolten, flyttade in framdel och bakdel och förböjde. Vi red även sluta i galopp längs långsidan. Lektionens höjdpunkt var när vi skulle fatta galopp ur svag öppna, och fick till en helt ljuvlig fattning och galopp. Rund, kort och samlad. Dagens Malincitat: "Jag har aldrig varit med om en så samarbetsvillig haflinger förut, hon är fantastisk!" Vidare sa hon att hästen gjorde allt och var med på allt, och att jag därför skulle koncentrera mig på mig själv. Hålla ihop händerna. Nu går det inte att skylla på unghästhandställning längre, utan nu ska händerna ihop och upp. Det blir inte lätt, men jag älskar att ha något specifikt att träna på! Dessutom får jag lov att klippa pälsklingen igen, hon blev helt genomsvett igår.
Direkt när jag kommit hem med Athena till stallet efter träningen följde jag med Gith och Prinsen tillbaka och filmade deras pass. Förutom ett oväntat dubbel-S (Skutt med Skruv) á la Prinsen (som resulterade i en sandig ridhjälm för Giths del då hon galopperade utan stigbyglar på volten) var deras prestation klart godkänd, även om Prinsens dagsform inte riktigt var så sprudlande av energi som man kunde önska. Tänk att vi har kommit så långt med våra små ponnysar! Det hade man inte kunnat tro då i början...
Direkt när jag kommit hem med Athena till stallet efter träningen följde jag med Gith och Prinsen tillbaka och filmade deras pass. Förutom ett oväntat dubbel-S (Skutt med Skruv) á la Prinsen (som resulterade i en sandig ridhjälm för Giths del då hon galopperade utan stigbyglar på volten) var deras prestation klart godkänd, även om Prinsens dagsform inte riktigt var så sprudlande av energi som man kunde önska. Tänk att vi har kommit så långt med våra små ponnysar! Det hade man inte kunnat tro då i början...
Det strålar en stjärna...
Nu är det bara tre dagar kvar till julafton! Idag var sista skoldagen, och det märktes på stämningen i klassen under seminariet. Tankarna var på annat håll och produktiviteten låg. Efter skolan åkte jag direkt till stallet och höll lektion för Sofie på Amiral, och Linn på Athena. I måndags slogs fötterna undan på oss i stallet när Linns underbara häst Terika var tvungen att avlivas efter en otäck olycka. Därför kändes det bra att Linn kom till stallet dagen efter och gick att övertala till att rida Athena. Det var första gången på länge som jag såg Athena från backen med ryttare på, och det var riktigt roligt. Hon är så fin! Idag var hon dock lite springing, och då skymtar ponnyn i henne fram mer än någonsin. "Vill ni se hur många steg jag kan få plats med på en meter? 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7...8...9...10! Såg ni? I am a Machine. A Sewing Machine." Hmm, nåja. Det är ju tack och lov inte så ofta hon försöker sig på sådana bedrifter nuförtiden. Imorgon ska jag rida för världens bästa Malin Hansson, och det ska bli jättekul. Såvida jag inte blir pikad för jag att av misstag fått med mig en köttbulle från julbordet istället för en häst att sitta på. Frökenmadame har precis som sig bör lagt på sig en viss rondör såhär i juletid och julefrid. På grund av diverse icke-hästrelaterade händelser i mitt liv den sista tiden har träningen hamnat lite i skymundan, och eftersom jag ska åka iväg både över jul och sedan över nyår passar det bra att fröken får en lite lugnare period att smälta den senaste tidens framsteg under. Det är ju trots allt inte bara att tuta och köra bara för att det rullar på. Halvhalter är av nöden för att bibehålla balansen mellan framåtanda och stabilitet. Grunden är viktigast för att det fortsatta bygget inte ska falla likt ett korthus vid minsta vindpust eller motgång. Efter nyår kör vi igång på allvar igen, vilket leder mig till mitt nyårslöfte: Före sommaren 2012 ska Athena och jag ha deltagit i minst tre tävlingar. Förhoppningsvis blir det fler än så, men eftersom jag tycker att det viktigaste är att uppfylla löftet vill jag inte lova mer än jag säkert att kan hålla. Året 2012 känns för övrigt mycket lovande, och jag har stora planer för vad jag mer hoppas hinna med under året. Hoppas bara att vi får vara hela och friska nog att njuta av tiden vi har framför oss! Om vi inte hörs innan dess... God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!
